År 2023 insåg jag att något som länge varit en av de mest centrala delarna av mitt liv höll på att glida mig ur händerna – min relation till Gud. Det var som om en varm ström av närhet och trygghet långsamt började torka ut.
Redan året efter min konfirmation i Boo församling 2017 blev jag ung ledare. Genom uppdraget fick jag följa konfirmander på deras trosresa, samtidigt som min egen tro växte och fördjupades. Kyrkan blev mer än en plats – den blev ett hem. Här fann jag mening, gemenskap och en stillhet som gjorde att jag kunde känna Guds närvaro, även när orden saknades.
Jag har aldrig haft lätt för att be. Att tala med Gud i ensamhet har ofta känts svårt, nästan som att försöka höra en viskning i ett stormigt rum. Men genom församlingen och människorna där lärde jag mig att tron inte handlar om perfekta ord – den handlar om att våga öppna sitt hjärta. Det var här, bland andra, som min tro och min identitet formades.
När min tid som ung ledare avslutades våren 2022 följde en period av tystnad. Jag kallade mig fortfarande kristen, men utan gemenskapen och de dagliga mötena med tron kände jag hur avståndet till Gud växte. Den relation som en gång varit levande och självklar kändes plötsligt fjärran.
Trots det hade Gud aldrig slutat söka mig. Tre år senare fann jag vägen tillbaka. Som anställd i Boo församling har jag återupptäckt den tro som en gång burit mig. Steg för steg river jag de murar jag byggt upp mellan mig och Gud och låter närheten återvända. Att stå i kyrkorummet igen, känna stillheten, gemenskapen och tryggheten, påminner mig om hur mycket jag saknat denna plats – och hur djupt förankrad min tro egentligen är.
Att hitta tillbaka till Gud har inte skett över en natt. Det är en långsam och levande resa, fylld av både tvivel och tacksamhet. Men när jag söker honom med hela mitt hjärta möter han mig där jag är – och precis som han lovar dem som söker honom av hela sitt hjärta, finner jag att jag inte är ensam.
