Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Bollnäs pastorat Besöksadress: Norra kyrkvägen 8, 82130 BOLLNÄS Postadress: Box 236, 82123 BOLLNÄS Telefon: +46(278)27900 E-post till Svenska kyrkan Bollnäs pastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Hanebo församlingshem


© Janne Norberg


Må Hanebo församlingshem var en gästabudssal för församlingsborna, där de alltid är välkomna och få känna sig hemmastadda.
Karlfeldt skriver i "Träslottet": För du mig in i din gästabudssal till dröm och aftonro.
Ännu en värdefull sak bör nämnas: Fondväggen i samlingssalen har dekorerats med tre textilier i gobelängvävnadsteknik. De har komponerats och framställts av konstnärinnan fru Viveka Lindberg. De tre vävnaderna visar oss det svenska landskapet under skiftande årstider: våren, vintern och hösten. Man känner det svenska skogslandets dunkla mystik, genomlyst av ljusa lyrikinslag: de vita björkstammarna, vårblommorna, fåglarna och solljuset. Allt detta står verkningsfullt mot furuväggen vars stockar nyss stod som resliga träd i hälsingeskogarna under årstidernas skiftande spel med trädkronorna omsusade av höststormens mörka brus och vårvindars milda fläktar.
I den gamla hälsingegården finns det ett rum kallat herrstugan, avsett för högtidsbruk. Det är vackert inrett, ofta med väggmålningar på väv eller trä. Vi är tacksamma att vi fått hjälp med att försköna den lilla högtidssalen genom vår egen konstnär Per Englund. Med förståelse för uppgiften har han direkt på furupanelen utfört väggmålningar, som vi beundra. på den södra gavelväggen, ett fält med linblommor i mjuka slingor. Linblomman är ju sedan gammalt en hälsingesymbol. På den motsatta väggen ett annat motiv i blått-svart och grönt. Längs långväggarna en list i varm röd färg. Vårt församlingshem har fått en herrstuga i förnyad gestalt. Mitt på golvet står ett långt omålat bord av gammalt furuvirke. på ena långväggen en öppen spis med livsträdet i hamrat järn. I spiseln ligger en gammal järnhäll daterad 1778. Det är en dyrbar antikvitet. Hällen har inskriften: År 1778, då kyrkan utbyggdes J. H. G. var kyrkoherde. (J. H. G. avser kyrkoherden Jacob Hallgren, vilken var kyrkoherde åren 1776-1784 under den tid, då kyrkan ombyggdes och utvidgades till sin nuvarande korsform. Hällen har sannolikt legat i sakrestians öppna spis. Hemmansägaren Harald Olssons vaksamma öga upptäckte den vid tillfälle hos en skrothandlare och har nu överlämnat den till församlingshuset.
För det andra. När man anlitar en kunnig och självständig arkitekt som Karl Erik Hjalmarsson, kan man ej föreskriva denna att enbart kopiera ett förefintligt byggnadsmönster. Man måste ge arkitekten frihet att utifrån vissa önskemål åstadkomma en skapelse, i detta fall utformad efter timmerbyggandets principer. Vi måste erkänna, att arkitekt Hjalmarsson löst uppgiften på ett berömvärt sätt. Nu står vårt församlingshus färdigt med en lugn och värdig exteriör, där två vackert snidade förstukvistar möta oss välkomnande.


Vi har fått en samlingssal med monumental verkan och ändock trivsamt inbjudande. Den lilla högtidssalen med sin fina träinredning och öppna spisel är en harmonisk interiör. När man genom förstukvisten till den låga vinkelbyggnaden träder in genom  de vackra trädörrarna i ingångshallen med sina tre rum, känns det som att komma in i ett trivsamt hem, inbjudande, vänligt. Vår arkitekt har lyckats väl att skapa skönhetsvärden av den svenska furan.
För det förstas måste man beakta, att våra hälsingegårdar är byggda för att vara boningshus med en traditionell rumsindelning, anpassad för ett hems funktioner. Ett församlingshus måste byggas utifrån andra förutsättningar, nämligen för att omsluta tjänliga lokaler för församlingslivet. Det måste framförallt finnas en rymlig samlingssal.  Det visade sig omöjligt att inom ramen för en hälsingegårds mått tillfredsställande infoga dessa lokaler. Ej heller var det vår uppgift att bygga en hembygdsgård.
En och annan har väl menat, att vårt församlingshus ej helt överensstämmer med hälsingegårdens stil. Jag vill erkänna att jag själv hyst samma tanke. Jag hade nog från början tänkt mig en trognare likhet med den gamla hälsingegården. Under planerandets gång har jag  varit nödsakad revidera denna uppfattning - motvilligt.  Detta av två skäl.
Här kommer det tredje momentet in: traditionen. Generation efter generation ha våra fäder timrat sina hem till solida byggnadsverk med beundransvärd känsla för mått och proportioner. Dessa byggnader ha en värdig arkitektur och en inbjudande hemtrevnad. Det syntes som en angelägen hembygdsvårdande uppgift att vid uppförandet av församlingshemmet anknyta till denna tradition.
Nu gällde de vidare att foga in församlingshemmet så att det smälte in i bygden. Här var intet stationssamhälle, ingen tätort. Här var ett stycke av den gamla bondebygden. Vi hade kvar en återstod av den gamla Kyrkbyn: en åldrig solbränd timmerbyggnad och ett gårdstun med utsikt över tjärnen och bergen. Det passade ej att här uppföra en modern byggnad i ett för bygden främmande material och byggnadsstil. Här borde ett hus uppföras, som enkelt och rent i sin arkitektur bevarade bygdens ansikte och tradition.
En timmerstock är oböjlig och fast. Den tillåter ej experiment och variationer. Böjer man sig under dess stränga form och täljer samman stock vid stock, skall man i gengäld få rik belöning. Inom den färdiga timmerstommen med golv och träinredning av friskt furuvirke  upplever man  trygghet och hemkänsla. Man är omsluten och värmd av vad hälsingeskogarna skapat. Allt detta må klinga romantiskt. Men jag frågar: behöver inte vi nutidsmänniskor i vår tillvaro av förkonstling, jäkt och ytlighet uppleva något av äkta romantik genom att vända åter till det ursprungliga och äkta i samklang med naturens gåva ?
Församlingshemmet borde smälta samman med det stycke hälsingenatur, som omger kyrktrakten: Kyrkbytjärnen, Hårgaåsen, Bergviken med bergkransen bakom, samt mot väster kyrkogården och den gamla åkerbruksbygden.  Här behövdes en byggnad, som ej var dominerande och anspråksfull utan enkel och lugn, ödmjukt infogad i naturmiljön. Valet av material var också en anknytning till naturen. De gamla furorna från prästskogarna, som tagit god tid på sig för att växa ut till resliga kärnfulla träd, 125 - 150 år eller mera, blev material för byggnadsstommen. Stockar täljdes, knutades och upptimrades för hand. Ett parti grova furustockar på 25 - 30 tum skänktes av Kilafors Trävaru AB och sågades i en ramsåg till breda golvbräder. Disponenten Gunnar Rehn i Bergby bidrog med ett värdefullt parti kvistrena golvplankor. Golven lades in i kilform på gammalt vis. De breda golvbräderna tala till oss om naturens mäktighet och skaparkraft men påminner  också om traditionen från våra  hälsingegårdar, där man av ålder brukat golvtiljor av imponerande dimensioner.
Vid planerandet av församlingshemmet i Hanebo framstod uppgiften att få ett samspel mellan de tre faktorerna: naturen, bygden, traditionen.
Vi hälsingar har skäl att vara stolta över vår hembygd. Vi upplever den som ett samspel i naturen och människans kulturskapande gärning. byn och bygden ligger samlad kring sjön, älven eller den öppna dalen. I mjuka svepande linjer går terrängen fram och bakom stå de mörkt blånande bergen. I denna natur har bygden växt fram med välodlade marker och en förnäm byggnadskultur med av ålder timrade gårdar för bostad och gårdens olika funktioner. Vi möter en byggnadsstil, som vi beundra. Den är både enkel och storvulen. Det är viktigt att värna om vår fina bygdekultur. Men det är också en uppgift att berika den genom att skapa nytt på traditionens grund.
När man reser genom det svenska landskapet, fängslas man av dess rikedom på nyanser. Hälsingland, Dalarna, Värmland, Ångermanland, fjällvärlden, västkusten, Skåne  - hur olika äro dessa bygder till karaktär och skönhet. Olikheten består ej endast i naturintrycket. Den betingar till väsentlig del av människans närvaro i naturen. Under århundraden, ja, årtusenden har hon ingripit genom odling, bebyggelse och kommunikationer. Hon har gestaltat och format en bygd med ett eget ansikte. Hon har odlat jorden, byggt hem, kyrkor, skolor, byggnader för hantverk och näringsliv, för social och administrativ verksamhet. Naturlandskapet har blivit en bygd. Men varje bygd har sin särprägel, sina kulturtraditioner, ett genom generationer nedärvt sätt att gestalta livets funktioner och inordna dem i naturen.  Särskilt blir detta märkbart i fråga om sättet att bygga gårdarna och placera dem i miljön.
Naturen  -  bygden  -  traditionen
Ett klipp ur hembygdsföreningens tidskrift "Hanebo Jul", skrivet av kyrkoherde Ernst Pontén i mitten av 1960-talet.