När jag nu ännu en gång läser dem tänker jag på ett guldarmband med små berlocker, miniatyrer, som var så populära gåvor i min ungdom. Det kunde vara en fyrklöver, en hästsko, ett kors, ett ankare, ett hjärta. Varje berlock var en tanke om välgång och lycka för bäraren.
Korset och hjärtat är ju välkända symboler för tro och kärlek. Ankaret som bilden av hopp är kanske däremot inte lika bekant. Men varför just ett ankare? Jag tänker så här, ingen skeppare skulle ge sig ut på havet utan att ha ett ankare ombord. Det är både en trygghet och en livförsäkring. Ankaret lägger man inte heller ut var som helst. Det ska hålla båten på plats också i hårt väder. Men inte fastna där nere i det okända och mörka djupet heller för den delen.
”Man kan ju alltid hoppas”, brukar vi säga. Men är det alltid så? Många gånger är det snarare en vandring mellan hopp och förtvivlan. Allt omkring en säger ”Det är ingen idé, lika bra att ge upp”.
Ibland kan det kännas alldeles omöjligt att uppbåda det minsta lilla hopp. Stenhård realism står likt en kompakt mur omkring en, stänger allt i alla riktningar. Det är då, i det ögonblicket när allt hopp är ute, ögat plötsligt ser en liten, liten spricka i muren. Genom den strömmar en tunn stråle av ljus in till oss. Det är hoppets ljus. Vi är inte längre ensamma, hoppet är vårt sällskap. Tanken på att hoppet kommer in till oss utifrån känns bra, för hopp är inget man mer eller mindre krampaktigt måste producera på egen hand.
Men varifrån kommer då hoppet? För mig är det självklart att det är Guds gåva till oss. Det känns alldeles särskilt angeläget att påminna oss om det här i vår tid. Vi är inte ensamma, instängda bakom en mur av siffror, superspridare, muterade virus, stängda gränser, ensamhet och social distansering. Vi är där tillsammans med hoppet om en framtid. Det är hoppet som får forskare att ta fram vaccin, pesonal i vården att orka ännu ett tag, dig och mig att hålla ut och hjälpas åt. Det är än en gång tid att kasta ankaret ut på djupet, det okända eller kända. Precis som Jesus säger till lärjungen Petrus: Lägg ut på djupet!
Så sträcker sig våra händer mot en framtid:
…men störst av allt är kärleken (1 Kor 13:13).
/Lennart Åström, präst