Sopsortera i ditt liv

Och till höger, längst ned mot golvet, fanns en liten spik där vi hängde husnyckeln så att man alltid skulle kunna komma in i huset. Varje vecka kom sedan den – i barns ögon – gigantiska sopbilen. En man hängde utanpå sopbilen, höll fast sig i ett handtag (han såg så nonchalant cool ut tyckte vi). När sopbilen stannade framför varje hus hoppade han ned, gick till sopboden, drog ut soptunnan, lyfte den (om jag minns rätt) och slängde in soporna i sopbilen. Vi barn stod och tittade på. Och vi väntade med spänning på att chauffören skulle starta tuggmekanismen (jag kallade den så) som sopbilen hade. Den såg ut som en jättes käft med vassa tänder och den tuggade och tuggade soporna.

Sen kom sopsorteringens tid. Mamma var upprörd och kallade det för ”stolleprov”. Tidningar sorterades. Men mycket ansågs brännbart. Mer än nu förtiden. Idag vet vi hur viktigt det är med sopsortering. Den stora illaluktande soptippen jag minns från min barndom med sitt berg av sopor är annorlunda nu. Visst har vi en lång väg kvar. Men ändå. Vi är medvetna om att vi ska sortera rätt. Var sak på sin plats.

Sopor är belastande för miljön. För att agera hållbart måste vi sopsortera. Jag tror att vi även har sopor i våra liv. Och med sopor menar jag det som belastar oss. För att leva mer hållbart måste vi sopsortera, dvs slänga det som belastar oss i rätt sophink. Och på tal om sophink. Visst blir den full rätt snabbt? Gör ni som jag då? Jag brukar med en knyten näve p-r-e-s-s-a ner soporna så att jag ska slippa gå ut med dem på en gång. Problemet är att då ryms det mer sopor, men vi har åtminstone skjutit upp obehaget med att gå ut med dem. Efter ett tag märker vi dock att soporna stigit i sophinken till sin gamla höjd. Och mer därtill eftersom sopmängden ökat.

Samma sak är det med det som belastar oss: vi kan försöka pressa ned det med en mentalt knuten näve, men det kommer alltid upp till ytan förr eller senare. Och då kan annat belastande ha lagt sig över det vi pressat ned så det rinner över. Visst känner vi igen oss? Alltså, dags att sopsortera. Vi har ett ansvar för det vi säger och det vi gör. Och när vi sopsorterar gör vi just det. Vi drabbas även av svårigheter på olika sätt som belastar oss. När vi lägger saker och ting i rätt sophink kan det som belastar oss lätta.

Brännbart

Låt oss ta fram och titta på det som bara ska bort. Det som får oss att krokna. Det som får oss att vilja krypa in i det fördolda. Vi säger elaka ord till varandra. Vi handlar också elakt mot varandra. Ibland råkar det bara bli så. Det finns inget uppsåt. Men ibland är det helt medvetet. Tyngden av det vi gjort är belastande och tung att bära. Insikten om vad vi ställt till med kan vilja få oss att gömma oss. Då ska Gud, som rätar böjda ryggar och som ser in i det fördolda, möta dig och ta hand om det som belastar. För Jesu Kristi skull är dina synder förlåtna.  Vårt ansvar här handlar om att se vad och till vem ska vi be om förlåtelse.

Komposterbart

Här lägger vi det som med Guds hjälp kan bli något annat. Komposterbara sopor kan ju bli bra matjord. I Gamla Testamentet berättas det om Josef. Ni vet – han som såldes som slav till Egypten av sina bröder. För att göra en bibelberättelse kort: Det gick trots allt bra för Josef. Han fick tjänst hos farao och fick ett gott liv. När han och bröderna möts igen sker en försoning och Josef säger: ”Ni ville mig ont. Men Gud har vänt det till något gott”. Lilla Thérèse av Lisieux menar att Gud kan använda allt som sker i våra liv till att dra oss närmare sig, om vi tillåter det.  Det vi lägger i komposten kan alltså bli något annat. Något som inte belastar. Något gott. Vårt ansvar är att be förbehållslöst att Gud använder allt det som sker i våra liv till att dra oss närmare och närmare Gud.

Metall

Här lägger vid det som vi varken kan bränna eller kompostera. Det måste tas om hand på annat sätt av någon som vet hur man gör. Minns ni när konservöppnaren hängde på väggen? En sådan fanns i mitt föräldrahem. Oj, vad jag skar mig på konservburkens vassa kant. Djupt blev såret. Och som jag blödde! Mamma kom med Salubrin (som svider) och tvättade rent. Därefter ett rejält plåster. Och en glass. Du och jag behöver stundtals hjälp för att klara av det som belastar. Naturligtvis finns Gud alltid där för oss. Och ganska ofta skickar Gud människor till oss som stöd. Vi kallar dem vänner. ”En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt” (Jesu Syraks vishet). En vän finns där. Rätt och slätt och utan krusiduller. Att få prata med en vän är avlastande när vi inte vet vare sig ut eller in. Och en riktigt god vän kan vara uppriktig med dig även om det skulle göra ont. ”Vännens örfil är ärligt menad, fiendens kyssar vill bedra” (Ordspråksboken). Liksom Salubrin som svider till så är det bra i längden eftersom såret blir rent – så bra är även en ärlig vän. Vårt ansvar är ärlighet. Åt bägge håll. Det kan svida till men i slutändan är det gott. Liksom glass.

Glas

Ett krossat glas kan gå sönder i det som känns som tusentals bitar. Glas är starkt men ändå skört när det kommer spänningar i glaset. Se bara på bilrutan med stenskott. Kanske är människor mer lika glas än vi tror. Kanske har vi sättningar i oss som en vacker dag spricker under hårt tryck? För det finns hos oss alla en bortre gräns när belastningen helt enkelt blir för stor. Livet är ohyggligt svårt ibland. Det är lika för oss alla. Har du fulgråtit någon gång och haft känslan av att hela du är på väg att gå i tusentals bitar? Det har jag. Och det inte bara kändes som om jag skulle gå i tusentals bitar – själva marken som jag stod på kändes som nattgammal is som snart skulle brista av allt betungande i mitt liv då. Känner du igen dig? När det är så här behöver vi kärlek. Kärlek som mjukt lägger sig kring de vassa, kantiga bitarna och omsluter glasbitarna med ömhet. Kärlek är en oerhört läkande kraft och kärlek kommer ursprungligen från Gud. Gud som är kärlek. ”Du omsluter mig på alla sidor. Jag är helt i din hand” (Psaltaren). Vårt ansvar blir att inse att vi inte har något ansvar. Ibland blir vi drabbade. Låt Gud bära dig.

Farligt avfall

Hur ser du på dig själv? Hur tänker du om dig själv? Hur pratar du om dig själv? Om jag säger till dig: du är skapad till Guds avbild och oändligt värdefull. Tror du på det? Jag ber dig att tro på det eftersom det är helt sant. Gud ville just ditt liv. Även om vi alla vet hur bäbisar kommer till (och det är härligt) så är det Gud som från allra första början ville ditt liv. Se på dig själv och se någon som Gud älskar. Prata aldrig nedsättande om dig själv. Tro dig inte om annat än att du kan uträtta mirakel. Tänk om dig själv att du duger. Var inte beroende av andras åsikter om dig, utan stå fast i den du är. Visst, du har dåligt morgonhumör, är avundsjuk på den som skrapar fram 5 miljoner på triss, lättretlig, och ibland rent av korkad. Men du är också generös och uppmuntrande, kommer ihåg födelsedagar, bakar till tisdagsfikat bara för att, handlar åt grannen och frågar hur det är när du ser att någon har det svårt. Du är allt det där. Och utöver det har du dina gåvor och talanger. Farligt avfall är när vi förminskar oss själva, ber om ursäkt för att vi har en åsikt eller klandrar oss för att vi inte är perfekta. Farligt avfall är när vi ljuger för oss själva och intalar oss att vi inte duger. ”Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja. Allt i mig känner du och omsluter med ömhet. Det svaga likaväl som det starka. Det sjuka likaväl som det friska” (Överlåtelsebönen). Vårt ansvar är att be Gud om hjälp att se det Gud ser när vi ser på oss själva: en älskad människa som Gud känner vid namn. 

Text: Anna Grenholm