Det sägs att det alltid finns något gott i det som sker. Om det är sant borde det gälla även då kriser drabbar vår värld. Tider av kris kan splittra, men de kan också stärka. Under exempelvis den här senaste, coronapandemin i världen, har vi sett hur krisen har tagit fram både bra och dåliga sidor hos oss människor.
Ibland kan det till och med vara så att man blickar tillbaka och säger att krisen var det bästa som kunde hända. Då när man i efterhand har insett att krisen blev början till en förändring som gjorde allt mycket bättre än det var innan. Men en sådan sak går ju inte att se förrän själva krisen har genomlidits.
Det är snart Sveriges nationaldag. Ett påstående som ofta återkommer i debatten om nationaldagar är att nationaldagens betydelse i ett land stärks i de länder som nyligen har ställts inför prövningar som krig eller katastrofer. Att nationaldagen verkligen blir en dag värd att fira först när vi kan blicka tillbaka på de svårigheter som har varit, och inse att vi tog oss igenom dem tillsammans, som ett land och som ett folk.
Men vad är det för skillnad på de kriser som stärker oss och de kriser som splittrar oss? Vad innehåller den kris som i efterhand kan ses som det bästa som kunde hända, som den kris som istället var det värsta som kunde hända saknar, eller tvärtom?
Det har nyligen varit pingst, och vi har i söndagens texter följt apostlarna och deras gärningar, och sett hur pingstdagen blev det som kallas för kyrkans födelsedag. Apostlarna ställs inför många prövningar och hamnar ofta i krisliknande situationer, när de beger sig ut i världen för att berätta om Jesus.
Men med Guds hjälp verkar det som att de, inte bara tar sig igenom prövningarna de möter, utan även får med sig många nya följare. Allt fler döper sig och blir, istället för att vara emot dem, med dem. De ser också tillbaka på hur de prövningar de hamnade i kunde stärka dem, och få kyrkan att växa. Det som tillslut gjorde att den kristna kyrkan blev världsvid:
När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. (Apostlagärningarna 2:6)
Det finns nog inget färdigt koncept för hur något gott kan komma ur en kris, men en av grundvalarna tror jag är att det måste finnas en tro på att det goda segrar. Godhet förenar människor och har förmåga att stärka dem medan dess motsats, ondska, gör tvärtom. Historien visar också att sådant som det goda har byggt består, medan ondskans framgång blir kortvarig. Så för den som inte tappar tron, hoppet och kärleken, så utlovas solsken efter stormen.
/Tommy Persson, präst