Post festum

Påskharar och att gömma påskägg i trädgården hörde verkligen inte till påsktraditionen i min norrbottniska barndom. Det kan ju till viss del bero på klimatet. Annars hade vi allt som hörde påsken till. Påskbonad i papper på köksväggen, en pappersrad med färggranna tuppar, fastlagsris med pastellfärgade vippor och så påskägget fullt med godis.

Som barn uppskattade jag påskägget alldeles särskilt för godis hörde ju inte till vardagen. Man önskade att det skulle räcka länge, i alla fall till påskdagen, men det lyckades jag nog aldrig med. Jag kan fortfarande tydligt och klart minnas och känna tyngden i handen av påskaftonens fyllda påskägg. Besvikelsen över hur lätt ett tomt påskägg kändes dagen därpå minns jag också.

Jag hör till dem som gärna plockar fram lite extra inför våra storhelger. Det ska
kännas och synas att det är helg. När helgen är över då har pyntet gjort sitt. Då är det dags att städa in vardagen igen. Jul- eller påskpynt spelar ingen roll, allt behandlas lika, och städas undan med löftet att det är välkommet tillbaka om ett år.

Påskägget läggs givetvis också i lådan i kallgarderoben. Ett tomt påskägg behöver nödvändigtvis inte vara tomt. Doften av godiset finns kvar ett bra tag, det är som att den biter sig fast inuti ägget!

Numera försöker jag att stanna upp en stund i plockandet. Det är så fort gjort att själva högtiden reduceras till lite pynt i en skokartong. Den är ju så mycket mer. Kan man återkalla den som man kan göra med att sniffa i det tomma påskägget?
Jag öppnar ägget en sista gång och drar in minnen av fantastiska smaker.

Det blev både svårt att släppa tanken och svårt att komma vidare på doftspåret. Jag vände mig till ett par arbetskamrater med frågan: Finns det en påskdoft? JOVISST, blev svaret! Påsken doftar hopp, man har ju allt framför sig!

Påskveckans inledning pekade mot en oundviklig katastrof, men döden på ett kors slutade ju inte där, utan en tidig påskdagsmorgon med orden: ”Han är inte här, han har uppstått”. I dem gömmer sig en doft av hopp och salighet. Jag stannar upp,
andas in och njuter doften av hopp som bitit sig fast mitt i vardagens post festum.

Vid pennan 

Lennart Åström, präst i Svenska kyrkan i Boden