Jag har köpt en säck blomjord i Torneå. Svartmylla står det på säcken. Enligt
deklarationen innehåller den en växtkraft av otroligt slag, helt omöjlig att motstå. Nu väntar jag bara på en aldrig tidigare skådad grönska. Medan jag planterar om
Mårbackan som flyttar ut till sommarhuset på självaste nationaldagen far tankarna
iväg, och går till min barndoms mylla.

På kyrkbacken utanför Kalix kyrka står en liten staty som föreställer en lots. Jag ser
den varje gång jag kommer hem till sommarhuset utanför Kalix. Lotsen spejar
ut över älven och inloppet till samhället. Med höger hand skuggar han så där som man gör när man tittar mot ljuset. I vänster hand har han en tubkikare.

Hans spaning ut över det öppna och fria får mig att minnas tidigt 70-tal, sista året i gymnasiet, min och mångas längtan efter andra och större sammanhang. Vi ville se
och upptäcka, vi ville bort: ”se nå annat än Kalix” som man sa. Det var som om lotsen fått oss att tänka: det finns en värld där ute också, upptäck den. Ungdomlig nyfikenhet och entusiasm gjorde avresan ganska lätt.

Så länge mina föräldrar fanns kvar var anknytningen självklar och ganska enkel. Deras generation stod för förankringen. Nu är den generationen borta och
förankringen heter istället sommarhus.

Lotsen står kvar, han spanar fortfarande från sin plats på kyrkbacken som om
väntade han fortfarande på något nytt. Till det yttre ser det nästan ut som förr. Men nya generationer har nya värderingar, nya tankar och ny längtan. Världen där ute har kommit närmare.

För egen del så går spaningen numera inåt, mot ett annat landskap. Där ser jag att det finns mycket kvar av hembygd och barndom. För att inte tala om språket! Målande ord och uttryck som inte gör sig någon annanstans än här. Småorden, ett
litet ”jaha” kan betyda nästan vad som helst, det är bara att ändra lite i tonfallet.

För att inte tala om det andliga språket, tro och värderingar, modersmål med ord
för det mesta man skulle möta i livet. I många sammanhang ett främmande språk, inte alltid så enkelt att göra sig förstådd på.

Varje tid har sitt språk, sin dialekt att erövra och göra till sin. Nästan omöjligt att översätta till någon sorts ”riksandlig” variant - men ett måste! Hur ska vi
annars kunna förstå varandra och det sammanhang lotsen på kyrkbacken spanar efter? Livet är större än ett för eller mot! Ja, det är väl ungefär där jag är nu i
tankarna över en säck finsk svartmylla.

/Lennart Åström, präst i Svenska kyrkan i Boden