Hanna Öberg 2020
Foto: Hanna Öberg privat

Mitt hem har fått vara min kyrka

Inom Svenska kyrkan finns en mängd viktiga människor och uppgifter som är avgörande för att verksamheten ska fungera. Möt Hanna Öberg, som nyligen har blivit kyrkvärd och brinner för allas lika värde, såväl i kyrkan som i samhället i stort.

”HEJ OCH välkommen”, säger Hanna Öberg glatt och öppnar dörren till ett hem fyllt av ljus och änglar, fantastiska dockhus och glada hundar. Hon dukar fint och tänder ljus.
– För mig är hemmet lite som jag tycker att en kyrka ska vara – alla ska vara välkomna precis som de är, jag vill vara snäll och gästvänlig och det ska finnas omsorg och medmänsklighet.
Dessa egenskaper försöker Hanna Öberg ha med sig överallt i livet, även i sitt uppdrag som kyrkvärd.
– Jag tycker om att vara i kyrkan, och att vara kyrkvärd är en stor uppgift. Vi välkomnar och möter kyrkobesökarna. Vi hjälper till vid nattvarden, läser söndagens text, tänder ljus och hjälper prästen. Vi finns också där som stöd för personer som behöver hjälp fram till nattvarden eller in och ut i kyrkan. Det görs mycket i bakgrunden som inte syns, förklarar Hanna.

Hon är uppvuxen i Småland, i en familj som var med i Svenska kyrkan. Hanna var tidigt med i kyrkokören i Ökna församling som den enda i sin ålder.
– Mitt andliga hem fann jag i missionskyrkan i Kvillsfors och där fanns också kompisarna. På ett scoutläger 1982 tog jag emot Jesus.
Hon brann för sången och musiken, sjöng i ungdomskören och var solist på gudstjänsterna. Senare i tonåren var hon med i Pingstförsamlingen i Vetlanda, och var både barnledare och ingick i lovsångsteamet där.
Yrkeslivet tog henne till ett arbete inom vården, bland annat på BB och förlossning som barnsköterska, på operation och så småningom koordinator, sektionsledare och biträdande enhetschef på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm.

Hanna Öberg är kyrkvärd i Överluleå kyrka, här med kollegan Irene Gustafsson och Luleå stifts förre biskop Hans Stiglund.
Hanna Öberg är kyrkvärd i Överluleå kyrka, här med kollegan Irene Gustafsson och Luleå stifts förre biskop Hans Stiglund. Foto: Hanna Öberg privat

VART ÄN livet har tagit henne så har Hanna Öberg alltid funnit en trygghet i sin tro, sången och kristna värderingar. 
– Jag har varit med om mycket som har format mig till den jag är, men också saker som jag önskar att jag hade sluppit, saker som har sårat mig väldigt djupt. Men jag tror på kärlek och förlåtelse och att vara stöttande. Om jag ser människor som mår dåligt vill jag hjälpa till. Jag har länge velat bli diakon och skulle så gärna vilja jobba mer inom kyrkan med att möta människor där människorna är, och även finnas där för ungdomar som har det jobbigt.

När Hanna pratar om allas lika värde och utanförskap talar hon av egna erfarenheter från sin egen livsresa. Det tänder en låga, en energi och ett driv som hon försöker använda till att hjälpa andra genom att berätta sin historia.
När hon föddes, tre månader för tidigt, var det oklart att bedöma om hon var pojke eller flicka. Läkarna bestämde att det var ett gossebarn och det var som pojken Henrik hon växte upp och fostrades. De fantastiska dockhusen som Hanna bygger och dekorerar idag, kunde Henrik bara drömma om. Den oklara könstillhörigheten, som hon senare fick veta kallas intersexuell, föds cirka 20 personer med i Sverige varje år.
– Jag kunde ha fötts med någon sjukdom som diabetes, eller ett fysiskt handikapp,  som jag kunde fått hjälp med. Men jag föddes med en kromosomförändring som hölls hemlig av mina föräldrar, även för mig. Det har påverkat hela mitt liv.

Henrik som lekte med flickor och dockor var udda. Tonårskillen som fick bröst när de andra pojkarna fick grov röst var fel. Att anses vara pojke och gilla killar var i den tidens frikyrkokretsar helt förkastligt. Att visa sig i killarnas omklädningsrum var otänkbart under högstadietiden och det förekom mycket mobbning och förnedring. När denna vilsna tonåring insåg att han egentligen var tjej och till sist vågade ifrågasätta att allt hållits hemligt för honom, kastades han ut ur hemmet, 16 år ung. Han blev omhändertagen av socialen och försökte ta sitt liv flera gånger i sitt sökande efter en mening med allt som skedde.

Under Pride Boden 2019 var Hanna en av föreläsarna och gick även med i den färgglada paraden genom stan.
Under Pride Boden 2019 var Hanna en av föreläsarna och gick även med i den färgglada paraden genom stan.

IDAG LEVER Hanna sitt rätta jag som kvinna, hon har funnit kärleken, som tog henne ända till Boden. Hon har man och villa, kör kombi, och har hundar precis som vilken annan kvinna som helst i hennes ålder. Men hon möter fortfarande mycket okunskap och fördomar, hat, hot och utfrysning.
– Det har inte varit någon dans på rosor sedan jag kom hit till Norrbotten, min bakgrund har orsakat mycket tissel och tassel och kränkande särbehandling. Jag och min man har varit med i flera frikyrkor men inte tagits emot med öppen famn. Vi har stått väldigt ensamma och det har varit slitsamt på många sätt. Under perioder har vårt hem fått vara vår kyrka. Men i Svenska kyrkan fann jag en öppen gemenskap och jag har börjat sjunga i kör igen.

Det enda Hanna vill är att bli accepterad och älskad som den person och människa hon är. Hon föreläser om sina erfarenheter och vill vara den medsyster som hon ibland har saknat, någon som står upp, säger stopp och skapar förståelse. Hon talar i kyrkor, politiska partier, för gymnasieelever och för sjukvårdspersonal. Hon har även synts i TV4 Nyhetsmorgon och medverkan i fler TV-program är under planering.
– Jag skriver även på en bok, en form av självbiografi baserad på min historia. Och i somras var jag med på en kvinnohelg i Småland där en barndomskompis är pastor nu, där de bad mig om förlåtelse och välkomnade mig hem. Det kändes lite som en revansch faktiskt. Jag kommer aldrig att släppa min tro som har burit mig genom allt jag har upplevt i livet. Min Gud är en kärlekens Gud som inte straffar, det är människor som är fördömande. Man kan inte gå omkring och vara bitter. Förlåtelse är viktigt för att orka leva och gå vidare.

Text: ANNA BERGSTRÖM

Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets påsknummer. Utgivning 3 april 2020.

Idag lever Hanna precis så som hon vill, och skapar bland mycket annat dessa vackra dockhus fyllda av värme, ljus och fina detaljer, precis som hennes eget hem.
Idag lever Hanna precis så som hon vill, och skapar bland mycket annat dessa vackra dockhus fyllda av värme, ljus och fina detaljer, precis som hennes eget hem. Foto: Hanna Öberg