Lagledare i nöd och lust

EFTER NÄSTAN halva sitt liv på annat håll i Sverige och världen har Claes Nordmark återvänt till Boden där han, och minst tio generationer Nordmarks före honom, har vuxit upp. Med sig i bagaget hem till Boden tog han erfarenheter både från internationella politiska uppdrag i Vitryssland, Irak, Turkiet och Sydamerika, och från arbete i regeringskansliet där han arbetat med flera ministrar. Idrottsbakgrunden och hans tid som kompanibefäl på A8, är andra ingredienser som vävs samman i den kappsäck av erfarenheter som har format vårt kommunalråd till den ledare han har blivit. Som den idrottare han alltid har varit drar han klara paralleller mellan lagsport och ledarskap.
­ Jag har alltid hållit på med idrott – fotboll, hockey, innebandy, basket och distanslöpning och lärt mig av min pappa som var idrottslärare att man mår bra av att träna. Många beslut idag klarnar när jag tränar. På ett löpband eller när jag springer i skogen börjar hjärnan tänka i nya perspektiv. Och att leda handlar om lagspel. Det är svårt att vara förtroendevald och få laget att växa och hålla samman om du inte har laget med dig, konstaterar han.

Finna sig själv
Bakom fasaden på det energiska kommunalrådet som tycks hinna vara med nästan överallt, tar snabba och modiga beslut och samtidigt tränar flitigt, finns en djupare sida som inte alltid har haft vägen helt klart utstakad. Efter två års universitetsstudier i molekylärbiologi vid Uppsala Universitet gjorde han halt och omprövade sina val.
­ Jag fick nog en form av livskris och började fundera på om jag, som hela tiden fått höra och trott att jag var en naturvetare, verkligen ville det. Vad är jag, vem är jag? Jag tror att det är väldigt vanligt att man där efter 20 någon gång på riktigt börja ställa dom frågorna.

Claes valde att stanna hjulen, genom att först åka till Norge och Nordens största laxfabrik för att jobba. Därefter till Nya Zeeland, Australien och Thailand som backpacker. Ensam.
­ Jag filosoferade både på egen hand och med hjälp av andra och definierade mig själv, tänkte och redde ut mig själv helt enkelt. Det gjorde jag både innan, under och efter resan.
Väl hemma i Sverige igen och åter i Uppsala kände han att det var samhällsfrågor som var hans kall.
­ Efter två lektioner i statsvetenskap visste jag att det var rätt.

Politisk karriär
Han blev aktiv i Socialdemokraternas studentförbund och i Utrikespolitiska Föreningen. Han arbetade sedan bland annat med internationella frågor vid Socialdemokraternas partistyrelse och har i den rollen rest och utbildat många runt om i världen. Karriären fortsatte så småningom till regeringskansliet och näringsdepartementet.
­ Men jag har alltid känt att jag skulle komma hem till Boden igen. Även om jag bodde borta i många år så kändes det som att jag bara arbetspendlade till Stockholm. Under alla åren jag var borta har jag bara missat en enda påsk här hemma och då var jag på resa i Australien.

Under ett av besöken som hemvändare i Boden korsades hans väg av en annan utflyttad bodensare, Sofie, på M/S Bränna. Hon från Norra Svartbyn, han från Södra Svartbyn, båda boende i Stockholm. Idag är det sju år sedan de blev ett par.

Båda trivdes i Stockholm men saknade sina familjer, livsstilen, naturen, fjällen och kusten i Norrbotten. När frågan från partiet om att kandidera till kommunalrådsposten i Boden kom, blev det puffen de behövde för att flytta hem igen. Idag har de villa på Sanden och trivs med naturen nära.
­ Stockholm är fantastiskt på många sätt och det var väldigt kul och intensivt att jobba i regeringskansliet, lära känna den miljön, det politiska spelet och den spännande världen där. Men det är väldigt skönt att vara hemma igen.

Utmanande tid
Claes tillträdde som kommunalråd i ett Boden med flera starka näringar på frammarsch och stor framtidstro. Och så kom coronakrisen som lamslog hela världen inom loppet av några veckor. I en tid som kommer att gå till världshistorien vilar ett helt annat ansvar på hans axlar än han någonsin kunnat ana.
­ Jag kände ganska tidigt att det här är allvar och kan bli stort, men jag kände aldrig uppgivenhet eller rädsla, utan en stark kämpaglöd att vi tillsammans ska ta oss igenom det här.

Bodens kommun var först i länet med att gå in i stabsläge. Flera kommuner i landet följde efter Boden med att ge alla kommunanställda presentkort för att gynna den lokala handeln. Medan snön fortfarande låg kvar meddelade kommunen att uteserveringarna kan öppna utan avgift. För företagarna skapades stödpaket och snabb hjälp att få. För att nämna några exempel.
– Ska man få folk att hålla samman och få dem med sig måste det backas upp med konkreta handlingar. På längre sikt tänker jag såklart på hur vi ska bli av med viruset, genom flockimmunitet eller vaccin. Jag upplever en enorm styrka och sammanhållning här i Boden. Bodensarna är av segt virke och klarade vi det dystra 90-talet med sjukhusflytt och nedläggningar av regementen så tar vi oss igenom det här. Vi i Boden är i spetsen inom många tillväxtområden, det satsas och byggs, men självklart är det en tuff tid just nu.
Han pekar på kommunmedborgarnas hälsa och företagens ekonomi, som kräver både eftertanke och kloka beslut från kommunledningen. Men också insatser på mänsklig nivå.

Kyrkans roll
- Det kan bli väldigt ensamt för många nu och där spelar organisationer som kyrkan en väldigt viktig roll och gör många bra saker.
Han tillägger att han har gjort ett medvetet val att vara medlem i Svenska kyrkan och haft många givande samtal med kyrkan genom åren.
– De bästa samtal jag har haft är med präster. Jag har en egen tro och för mig är världen så mycket mer än fysiska ting.

Under flera års tid har han skrivit på en ”halvklar roman”, en thriller, där just en präst har varit en av hans källor till fakta och inspiration till hans fiktiva konspirationshistoria om hur Sveriges försvarsmakt genom fysiska ingrepp i hjärnan försöker hindra posttraumatisk stress från att kunna uppstå hos svenska soldater som vistas i konfliktområden och krig.
– Min morfar var finsk krigsveteran. Han var trasig inombords efter andra världskriget och det har fått mig att fundera mycket. Jag fascineras av det själsliga och vad som formar oss. Varför min morfar mådde som han gjorde, vilket givetvis också har påverkat familjen. Jag kan också uppleva att en del ibland i vårt fantastiska Sverige där vi har det så bra kan känna en meningslöshet och förlora förmågan till tacksamhet när man tar allt för givet. Kanske kan den tuffa tiden som vi går igenom nu med coronaviruset få oss att känna mer tacksamhet för det vi faktiskt har? Jag tycker mig den senaste tiden se en gryende och större omtanke om varandra och jag hoppas att vi kan hålla kvar vid den omtanken och tacksamheten även när coronavirusets tid är förbi. För i slutändan så är allt vi har varandra.

Text: ANNA BERGSTRÖM

Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets sommarnummer. Utgivning 12 juni 2020.