– Inom idrotten var det en ständig tävlan om att vara bäst. Här i kyrkan fick alla - oavsett bakgrund eller förutsättningar - vara med på lika villkor och bli sedda för den som de var, berättar Åsa. Där mötte jag kyrkans olika yrkesgrupper, bland annat en diakon, och såg hur människor speglades i henne. Något som inspirerade.
Efter konfirmationen fortsatte Åsa att vara med i kyrkans ungdomsgrupp och blev så småningom ungdomsledare. På gymnasiet valde hon sedan social linje.
– Jag visste redan då att jag ville jobba med människor, säger hon.
Efter studenten blev det så direkt socionomstudier på Socialhögskolan i Umeå. På den tiden fick man av någon outgrundlig anledning inte göra sin socionompraktik inom Svenska kyrkan så Åsa gjorde den på socialförvaltningen i Luleå. Där träffade hon en man som jobbade med uppsökande verksamhet. Det visade sig att han även var missionspastor och med honom kunde Åsa bolla sina tankegångar.
– Jag vill jobba med människor som frivilligt söker sig till oss. Inte som inom socialtjänsten där de måste träffa oss under myndighetsutövning.
Om ens barn har lagt diakonsmycket i ett tvättmedelspaket så man tror det är försvunnet – då kan man beställa ett nytt.
ÅSA TOG en kandidatexamen i sociologi. Sedan följde ett år på Svenska kyrkans diakonutbildning i Vadstena. Där fick hon möta män och kvinnor i olika åldrar från hela vårt avlånga land. För att bli diakon ska man vara socionom eller sjuksköterska i botten. Totalt rörde det sig om fem och ett halvt års studier. Många var äldre men det fanns även de som likt Åsa gått raka vägen utan arbetslivserfarenhet. Inom diakonin finns plats för alla typer av människor, både yngre och äldre. Åsa har själv handlett blivande diakoner, något hon ser som en mycket givande uppgift.
För att bli antagen till diakonutbildningen får man genomgå en antagningsprocess och det är inte säkert att alla som söker blir antagna. Efter utbildningen väntade så vigningsgudstjänsten.
– Då fick jag min diakonskjorta, även om jag inte alltid använder den i tjänsten.
Diakonsmycket däremot, det bär hon alltid. Smycket går i arv och när en diakon dör läggs det på kistan och en annan diakon får ta över det. Så Åsas smycke har någon annan haft tidigare. Men det går också att beställa ett nytt.
Om till exempel ens barn har lagt det i ett tvättmedelspaket så man tror det är försvunnet, skrattar Åsa.