En trevlig arbetsuppgift är att åka ut med en välkomstgåva till nyfödda bebisar i församlingen.
Foto: Camilla Arvidsson

”Jag har alltid idéer på gång”

Åsa Jarblad är född och uppvuxen i Boden. Hon kommer från en riktig idrottsfamilj som inte var speciellt religiös. När hon som fjortonåring började i konfirmationsundervisningen hände något.

– Inom idrotten var det en ständig tävlan om att vara bäst. Här i kyrkan fick alla - oavsett bakgrund eller förutsättningar - vara med på lika villkor och bli sedda för den som de var, berättar Åsa. Där mötte jag kyrkans olika yrkesgrupper, bland annat en diakon, och såg hur människor speglades i henne. Något som inspirerade.
Efter konfirmationen fortsatte Åsa att vara med i kyrkans ungdomsgrupp och blev så småningom ungdomsledare. På gymnasiet valde hon sedan social linje.
– Jag visste redan då att jag ville jobba med människor, säger hon.

Efter studenten blev det så direkt socionomstudier på Socialhögskolan i Umeå. På den tiden fick man av någon outgrundlig anledning inte göra sin socionompraktik inom Svenska kyrkan så Åsa gjorde den på socialförvaltningen i Luleå. Där träffade hon en man som jobbade med uppsökande verksamhet. Det visade sig att han även var missionspastor och med honom kunde Åsa bolla sina tankegångar.
– Jag vill jobba med människor som frivilligt söker sig till oss. Inte som inom socialtjänsten där de måste träffa oss under myndighetsutövning.

Om ens barn har lagt diakonsmycket i ett tvättmedelspaket så man tror det är försvunnet – då kan man beställa ett nytt.

ÅSA TOG en kandidatexamen i sociologi. Sedan följde ett år på Svenska kyrkans diakonutbildning i Vadstena. Där fick hon möta män och kvinnor i olika åldrar från hela vårt avlånga land. För att bli diakon ska man vara socionom eller sjuksköterska i botten. Totalt rörde det sig om fem och ett halvt års studier. Många var äldre men det fanns även de som likt Åsa gått raka vägen utan arbetslivserfarenhet. Inom diakonin finns plats för alla typer av människor, både yngre och äldre. Åsa har själv handlett blivande diakoner, något hon ser som en mycket givande uppgift.

För att bli antagen till diakonutbildningen får man genomgå en antagningsprocess och det är inte säkert att alla som söker blir antagna. Efter utbildningen väntade så vigningsgudstjänsten.
– Då fick jag min diakonskjorta, även om jag inte alltid använder den i tjänsten.
Diakonsmycket däremot, det bär hon alltid. Smycket går i arv och när en diakon dör läggs det på kistan och en annan diakon får ta över det. Så Åsas smycke har någon annan haft tidigare. Men det går också att beställa ett nytt.
­ Om till exempel ens barn har lagt det i ett tvättmedelspaket så man tror det är försvunnet, skrattar Åsa.

När en diakon dör läggs diakonsmycket på kistan, och sedan får en annan diakon ta över det.
När en diakon dör läggs diakonsmycket på kistan, och sedan får en annan diakon ta över det. Foto: Camilla Arvidsson

Åsa tycker att diakonyrket är världens bästa jobb. Hon har jobbat med barn och ungdomar i Mikaelskyrkan och övriga Boden i 20 år, bortsett från tre års avbrott för administrativa arbetsuppgifter på församlingsexpeditionen inne i stan. Bland hennes kollegor finns diakoner som arbetar mer med äldre, flyktingar eller socialt utsatta.
– Det som förenar oss som diakoner är viljan att kunna göra det bättre för andra människor, säger hon.

Varje måndag träffas alla diakoner i Svenska kyrkan Boden för ett veckomöte med nyttigt erfarenhetsutbyte och verksamhetsplanering. Även samarbetet i arbetslaget med andra yrkesgrupper som församlingsvärdinnor, präster och församlingspedagoger gör att man som diakon aldrig känner sig ensam. Och skulle man behöva samtalsstöd så får man det. Diakoner har inte som präster absolut tystnadsplikt utan stöter man på ett missförhållande har man anmälningsplikt.
– Som diakon leder vi ofta andakter i våra olika verksamhetsgrupper och det tycker jag om. Men när det gäller att leda gudstjänst och predika som vi ibland gör föredrar jag att hålla i en bönevandring, säger Åsa.

VID KRISER får diakoner ofta rycka in, men de har annars en fast schemalagd månadsarbetstid på 160 timmar. En utmaning är att kunna finna på lösningar på nya problem som uppstår, vilket Åsa gillar.
– Jag har alltid många idéer på gång och klarar inte av att sitta stilla och rulla tummarna. Om en aktivitet blir inställd får man hitta på något annat.

Sysslolöshet är inget som varken Åsa eller andra diakoner lider av. Det finns flera forum på nätet för erfarenhetsutbyte, där man kan inspireras av andras goda exempel. Man kan också gå kurser i Svenska kyrkans regi för att vidareutbilda sig. Någon gång per år brukar också alla diakoner i stiftet träffas.
­ Föreläsningsprogrammen i all ära, men det är samtalen diakonkollegor emellan under kaffepauser och luncher som är den stora behållningen, tycker Åsa.

För den som är intresserad av att jobba med människor och känner en kallelse från Gud är diakonyrket något som Åsa Jarblad verkligen kan rekommendera. Ett intressant, roligt och varierande yrke där du själv får ge och ta energi i mötet med många olika slags människor. Äldre och yngre med olika bakgrunder. Precis som hos diakonerna själva. Alla olika typer av människor behövs i vår Herres hage.

Text: JOHAN E SKOGLUND

Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets sommarnummer. Utgivning 12 juni 2020.

Medmänsklighet, personlig omsorg och förmågan att lyssna och ge stöd är viktigt i arbetet som diakon.
Medmänsklighet, personlig omsorg och förmågan att lyssna och ge stöd är viktigt i arbetet som diakon. Foto: Camilla Arvidsson