Jag, som stortrivs med mitt jobb i Boden, såg en annons på Facebook om en tjänst som kyrkoherde på Gotland, och det var som att den talade till mig på ett särskilt sätt. Tanken på annonsen lämnade mig inte, jag återkom till den om och om igen, den lockade och pockade. Tänk om jag skulle våga? Skulle det gå? Ska jag? Vågar jag?
Jag prövade tanken tillsammans med min man, som genast var med på noterna. Jag prövade den tillsammans med mina barn, som alla har flyttat hemifrån. De var också med på noterna. ”Gör det, mamma! Sök!” Min vän, en pensionerad kollega, fick också vara bollplank. ”Sök”, sa han. ”Jag ska ha dig med mig i mina tankar och böner. Och jag ber att du ska få tjänsten, om den blir till välsignelse för dig. Och om den inte blir till välsignelse för dig, ber jag att du ska få slippa.” Det är nog bland de finaste orden någon har sagt till mig.
Själv bad jag ”Gud, använd mig, och sätt mig där jag gör bäst nytta”. Vännens ord gav mig frid, och jag kände en tillit till att hur det här än blir, så blir det bra. Allt vilar ju i Guds händer. Så jag sökte. Och jag fick tjänsten.
Mer än en gång har tanken kommit: ”Vad har jag gett mig in på? Klarar jag det här?” Och kommer JAG att bli till välsignelse på denna nya plats?”. Jag kommer att göra mitt bästa, och där kommer jag att behöva en hel del hjälp. En herde, tänker jag, leder sin flock, sin församling, genom samspel och i det samspelet blir både medarbetare, förtroendevalda och församlingsbor viktiga. Tillsammans får vi fortsätta arbetet med att vara en relevant kyrka som vill vara en naturlig del av människors liv, i glädje och sorg, vardag och helg, och som vill vara delaktig i det som händer i samhället i övrigt.
Det är många före mig som på olika sätt vågat, och gjort betydligt större saker än att bryta upp från ett jobb, en ort eller ett sammanhang. Bibeln är full av sådana berättelser. Ibland är det enskilda personer. Ibland är det familjer, eller till och med ett helt folk – men de personerna har alla burits av vissheten att Gud är med i det som sker. I det perspektivet, är mitt uppbrott ingenting.
Vi närmar oss årets slut, och med det brukar det för många följa en avstämning. En återblick på det som varit, men kanske också en försiktig spaning framåt mot det som ligger framför. Kanske blir det, för dig, ett lugnt år utan några större förändringar. Eller så blir det ett år då du tar sats, avstamp, och vågar språnget, och låter något nytt få träda fram? Hur det än blir, så gå med Gud.
Må Gud välsigna dig!
/Victoria Svärd Wärme, präst