Att den kristna tron är sann, i motsats till andra trosuppfattningar som är osanna, och att bara den kristna tron leder till evigt liv. Men hur är det egentligen med sanning och tro? Behöver trons lärosatser vara sanna för att vi ska våga tro, och är allt i Bibeln sant?
Det som mer än något annat präglat samtalet kring tro och sanning i Sverige kommer utav filosofen Ingmar Hedenius och den kritik som han riktade mot den kristna trons sanningsanspråk. Något år efter andra världskrigets slut ifrågasatte Hedenius det rationella i att tro på något som inte kan bevisas i sin bok Tro och vetande. Boken bygger på att det finns en motsättning mellan tro och sanning, något som naturvetenskapen påvisat under århundraden. Motsättningen mellan vetenskap och kyrkans tro kommer från den tid i historien då kyrkans präster och biskopar hade tagit sig tolkningsföreträde, inte bara i trosfrågor utan även när det gällde vetenskapliga upptäckter.
Men hur är det då med Bibelns berättelser och trons olika lärosatser? Är tron beroende av att det Bibeln berättar om är bokstavligt sant? Visst finns det historiska texter som gör anspråk på att vara sanna, texter som svarar på frågorna var, när och hur. Men de allra flesta texter går inte ut på att besvara de frågorna, istället vill de visa på den sanne Guden och beskriva människors erfarenheter av Guds handlande. De texterna är skrivna av människor som erfarit Gud, människor som med sina fel och brister nedtecknat det de upplevt som Guds vilja. Frågan som de texterna svarar på är i mycket högre utsträckning varför Gud handlar på det sätt Gud gör, snarare än vetenskapens när, var och hur. Många av oss har genom skolans undervisning fostrats i kritiskt tänkande, att våga ifrågasätta, och vi har även fått lära oss att vissa påståenden är sanna medan andra är osanna. Men sanning och osanning kan bara användas om saker och påståendens som går att fastställa objektivt. Nu för tiden hör vi en del säga ”det är sant för mig” när ett påstående punkteras av det någon annan ser som en objektiv sanning.
Kyrkans trossatser sammanfattas i trosbekännelserna som vi använder varje söndag och vid varje dop. Trosbekännelserna inleds antingen med orden vi tror, eller jag tror. Det trosbekännelserna beskriver är det vi vill tro på, det vi vill hoppas på, och det som är sanning och viktigt i våra liv. I bekännelserna möter vi en Gud som älskar, en Gud som ser oss, och önskar våra liv och som dessutom är beredd att dö för oss, för att vi ska ha evigt liv. Jag tror att tro handlar mer om att lita på Gud, än att hävda sanningen i varje stavelse i Bibeln. För att våga tro behöver vi bara lita på den Gud som uppenbarat sig i och genom Jesus Kristus. Tro kan stavas ”tillit”, och där kan vi lita på att den Gud som gett oss livet är beredd att göra allt för oss, för hela sin skapelse, och för att det goda ska segra över det onda. Tro kan även stavas ”kärlek” för liksom kärleken aldrig låter sig infångas eller helt förklaras kan vi bara ta emot den kärlek som är av Gud.
Vi kan ta Jesus som förebild. Jesus själv litade på Fadern, han älskade och överlämnade sig i Guds händer. Att våga lita till, våga älska, och våga tro på Gud och på varandra är kanske det största vi människor kan göra. Som Paulus skriver i 1 Korinterbrevets 13:e kapitel: ”Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”.
Jag skulle vilja våga tro. Jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro, att livets under sker,
så väntar jag och längtar jag att jag ska få
den tro jag inte själv kan nå. (Svensk psalm 219:4)
/Hans Johansson, kyrkoherde