Svenska kyrkan i Berlin

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan i Berlin Besöksadress: Schwedische Kirche, Landhausstrasse 26-28, DE-10717 Berlin Telefon: +49(30)8649590 E-post till Svenska kyrkan i Berlin

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Vår historia

Låt oss ta er med på en spännande resa. I över 100 år har Victoriaförsamlingen funnits i Berlin. Under två världskrig och i spänningen mellan öst och väst till modern tid har Victoriaförsamlingen varit och är en viktig mötesplats för svenskar och tyskar. Följ med på en resa i tiden... framtiden skapar vi tillsammans!


Victoriaförsamling grundades 1903 och fick sitt namn efter den dåvarande svenska kronprinsessan Victoria. Hon var prinsessa av Baden och dotter till storhertig Fredrik I. Victoria var gift med Sveriges kronprins och sedermera kung Gustav V.

Samma år, 1903, kom den första svenske kyrkoherden till församlingen. Det var Gunnar Helander. De första åren hade församlingen inga egna lokaler utan hyrde in sig i olika kyrkor i stan.
1906 startade den Svenska skolan. 1911 besökte Drottning Victoria församlingen och en kommitté tillsattes för att bygga en svensk kyrka i Berlin.
Runt 1920 köpte man ett hus på Landhausstrasse i stadsdelen Wilmersdorf. Den renoverades och byggdes om så att den rymde både kyrka, pastorsexpedition, skola, bibliotek, prästbostad, personalbostäder m.m. Kyrkan invigdes 1922 av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom.
I december 1923 togs den svenska kyrkogården i Stahnsdorf i bruk.

ANDRA VÄRLDSKRIGET

Birger Forell utnämndes till kyrkoherde i Victoriaförsamlingen 1929. Det var året för den stora depressionen med stor arbetslöshet bland svenskarna i Berlin. Han startade ett omfattande hjälpprogram för sina arbetslösa landsmän. Birger Forell hade studerat i Tyskland och hade goda kontakter inom den tyska kyrkan. Efter nazisternas maktövertagande 1933 stod många av hans tyska kolleger på den antinazistiska sidan, vilken även Forell sympatiserade med. Han insåg snabbt att han måste utöka sitt hjälparbete till att omfatta människor som förföljdes av de makthavande av rasskäl eller för att de var politiskt oliktänkande. På kyrkans vind inreddes små rum, där förföljda människor kunde vila ut en eller ett par nätter. I källaren drogs dubbla väggar in och mellan innervägg och yttervägg förvarades hemliga och brisanta dokument, bl a från Bekennende Kirche, den del av tyska kyrkan som stod i opposition till Hitler.
År 1942, när Forell var borta från Berlin ett par dagar fick han veta att han inte var önskvärd längre som kyrkoherde i Victoriaförsamlingen. De tyska myndigheterna hade en längre tid med stort missnöje observerat hans aktiviteter. Birger Forell återvände till Sverige som kyrkoherde i Borås. Sitt arbete för människors väl gav han aldrig upp.

Som kyrkoherde i Svenska Victoriaförsamlingen utnämndes Erik Perwe, en utnämning som de tyska myndigheterna var mycket nöjda med. Perwe var ung och lätt att påverka, trodde man.  Erik Perwe valde att fortsätta och utveckla Forells arbete och samarbete med motståndsrörelsen. Han lär ha sagt att det inte är svårt att få människor till kyrkan, men det är svårt att få dem härifrån med ny identitet. I sitt samarbete med motståndsrörelsen förfalskade han identitetshandlingar och intyg. Kyrkans tomt var på sätt och vis svenskt territorium, men bevakades av Gestapo, den hemliga polisen. Kyrkans medarbetare fick hela tiden tänka sig för i predikningar, brev och telefonsamtal. 1944 reste Perwe till Sverige för överläggningar, men han kom aldrig fram. Planet han flög med sköts ner Östersjön och alla ombordvarande omkom. Erik Perwe tilldelades postumt (2007) den israeliska utmärkelsen ”Gerechter unter den Völkern” (rättfärdig bland folken)

Erik Myrgren hade varit sjömanspräst i Stettin. I slutet av 1944 var svenska kyrkan sönderbombad och arbetet avslutat. Myrgrens hemresa gick via Berlin, och han lovade Perwe att ta söndagsgudstjänsten. När det stod klart att Erik Perwe omkommit, bad ärkebiskopen Myrgren stanna i Berlin och ta över församlingsarbetet. Det gjorde han och var nog inte litet förvånad när han upptäckte att huset var fullt av människor som behövde annan hjälp än den han var utbildad att ge. ”Jag var så ung och dum att jag inte hade begrepp om att vara rädd” sa han många år senare. Precis som sina företrädare utförde han ett stort hjälparbete, för vilket han 1987 belönades med den israeliska utmärkelsen ”Gerechter unter den Völkern” (rättfärdig bland folken).
Kyrkan och alla dess lokaler hade skadats under bombanfall 1943 men kunde fortfarande användas. De sista veckorna före krigsslutet hade många svenskar tagit skydd i den svenska legationsbunkern som fanns i Tiergarten. Under dagtid var emellertid Erik Myrgren ute på stan, körde runt och såg till församlingsmedlemmarna och hjälpte dem där han kunde. Bland det sista han gjorde innan även han fick ta sin tillflykt till bunkern var att sätta upp skyltar vid kyrkan som talade om att det här handlade om svensk egendom. Detta hindrade inte en granatkastargrupp från att gräva ner sig i parken. Trots träffar av 40-50 granater och flera bomber stod huset kvar i någorlunda skick.

De västallierade var på väg från ena hållet, ryssarna från andra. Det fanns en överenskommelse mellan de allierade att ryska trupper skulle få inta Berlin.

De ryska soldaterna hade dålig utrustning, uniformer och skor var mer än bristfälliga, och de hade ont om mat. Soldaterna hade blivit lovade att i Berlin fanns allt. Men när de kom fram fanns ingenting, utom ruiner. Det mesta var sönder bombat, och i Berlins centrum låg 80 % av byggnaderna i ruiner. Soldaterna började söka genom hus för hus, i jakt på allt som gick att använda. De kom även hit till svenska kyrkan. När de trodde att de hittat sprit i källaren blev de överlyckliga. Snabbt gick det upp för dem att det inte var riktig sprit utan ättikssprit. Den ilskan de kände räckte för att spränga det som var kvar av huset, dock inte förrän alla människor var ute. Det enda som blev kvar vid krigsslutet och som fortfarande finns är klocktornet.

ÖST OCH VÄST

Efter kriget fanns ett 70-tal svenskar kvar och de började fira gudstjänst igen tillsammans, men då i lånade lokaler. 1947/48 ställdes baracker upp på den tomten, och man började fira gudstjänsterna där. Då hade Berlin redan delats upp i fyra delar, tre västsektorer, under USA, Storbritannien och Frankrike, och en östsektor under Sovjetunionen. Victoriaförsamlingen i Wilmersdorf kom att höra till den brittiska sektorn.

1950 kom Heribert Jansson. Han var församlingens kyrkoherde i 36 år. Med sitt arbete satte han sin prägel på församlingens återuppbyggnad och återhämtning. Precis som sina företrädare arbetade han för människors väl. När Berlinmuren hade byggts, i augusti 1961, började han smuggla in medicin, mat och litteratur till öst. Han samlade in pass från studenter i Lund och smugglade ut människor från DDR.  Flera gånger körde han bil till Östberlin för att fira gudstjänst där och kom tillbaka med människor i bakluckan. Heribert Jansson hade som sina företrädare diplomatstatus och använde gränsövergången Checkpoint Charlie vid Friedrichstrasse. Två år gick allt bra, ända tills bagageluckan på hans bil gick upp av misstag, när han stod och väntade på utresa från Östberlin. Han gick ut, stängde den, gick in och satte sig i bilen igen, körde igenom passkontrollen och vidare hem. Några timmar senare började man se folk från östtyska underrättelsetjänsten på Landhausstrasse. Denna episod resulterade i att Heribert Jansson fick inrese- och genomreseförbud i DDR under 10 år. Arbetet med att hjälpa människor i östra delen av Berlin avstannande inte utan andra människor fortsatte Heribert Janssons hjälparbete.

Kontakten med kyrkorna inom östblocket var en av de viktigaste ekumeniska uppgifterna för församlingen under 60 – 70 – 80 talen.