"Jag är väldigt glad i mina medmänniskor"

Helga är någon man kommer ihåg att man träffat. Hon har en energi, en glädje och inte minst ett ihållande engagemang som inspirerar. Hon gör avtryck på dem hon träffar. Hur kommer det sig att Helga är så energisk och optimistisk? Vad har format henne till den hon är idag? Inför hennes 90-årsdag den 23 juni frågar jag henne några gånger om jag kan få intervjua henne, något som hon något motvilligt går med på. Vi möts en onsdag, några timmar innan syföreningens träff, som alltid är just på onsdagar kl. 15, och som Helga alltid närvarar vid. Tider flyger medan hon berättar om sitt innehållsrika liv. Hon tillhör den generation Berlinbor som växte upp under andra världskriget och i ett Berlin i ruiner. Under sina hittills 90 år har livet fört henne till Sverige, Norge, och USA. Men vägarna har alltid burit tillbaka till hemstaden Berlin, där hennes liv började.

Helga Margot Neumann föddes i Berlin den 23 juni 1935 på Martin Luther Krankenhaus. I lägenheten på Damaschkestraße präglades hennes barndom av mycket kärlek i den musikaliska familjen. Helgas pappa var både kompositör och dirigent och hennes mamma var sångerska.  Föräldrarna träffades genom musiken när de var i Berlin på turné, vilket lade grunden till Helgas kärlek till musik och kreativitet. 

Under kriget blev det allt farligare att stanna kvar i Berlin, speciellt för judiska familjer. Helgas mormor kom från Storbritannien och var judinna. Som gift med en halvjudinna förlorade därför Helgas pappa sin anställning som generalmusikdirektör i samband med att nazisterna kom till makten. Senare anslöt han sig till partisanerna i Slovakien för att delta i motståndsrörelsen under kriget. Partisanerna var medlemmar av en lokal militärstyrka som bekämpade ockupationsarméer genom krigföring och sabotage. Helgas mamma var sjuk och blev därför bortskickad till Polen. Under den här tiden var Helga själv med sin fyra år yngre lillebror i lägenheten i Berlin. Varje natt tillbringades i en skyddsbunker, eftersom bombanfall var vanliga. Våren 1945 återförenades äntligen barnen med sin mamma i Berlin efter att hon lyckats gömma sig på en potatistransport på väg mot Berlin. 

Fimpsamlartiden

Under och efter kriget var det svårt att få tag på många olika varor. Ofta samlade barnen i Berlin fimpade cigaretter ute på gatan för röksugna släktingar som tacksamt kunde dra ett par bloss på en avlagd cigarett. Kanske fick man lite mat som tack. En kväll när hon fokuserat letade efter fimpar, ramlade hon ner i en stor bombkrater och slog sig. En engelsk sjukvårdare hittade Helga gråtandes, hjälpte henne upp och sydde igen såret så gott han kunde. Den dagen glömmer hon aldrig: ärret hon visar på sitt knä, påminner henne. 

Aktion Storch

I november 1945, efter att kriget slutat, men Berlin fortfarande var en stad i ruiner, så skickades många barn från huvudstaden till Västtyskland under ”Aktion Storch”. Genom att skicka barnen till orter som inte var lika illa däran som Berlin ville man ge dem bättre förutsättningar och mat för dagen. Helga och hennes lillebror hamnade på olika orter och det var ensamt att bo långt hemifrån hos främlingar. I april/maj 1946 fick Helga och hennes lillebror äntligen komma tillbaka hem.

Under åren 1943-1945 gick väldigt få barn i skolan i Tyskland, inte heller Helga. Efter kriget började skolan igen, med årskursöverskridande klasser. Helga gillade skolan, trots att hon var ett litet busfrö som ibland hamnade i kvarsittning. Hon minns särskilt att hon brukade gömma sig i garderoben i skolsalen för att visa solidaritet med sina vänner när de hade kvarsittning. Favoritämnen var språk, och hon lärde sig franska och engelska under sin skolgång. Och fler språk skulle det bli, konstaterar jag medan jag lyssnar på hennes felfria svenska.

Föräldrarnas kreativa sidor finns även hos Helga i form av mode och design. Hennes passion för mode ledde till att hon som 17-åring påbörjade en utbildning till skräddare. Hon sydde bland annat aftonklänningar och kostymer, men ett problem med ryggen tvingade henne att avbryta sin utbildning efter ett och ett halvt år. Hennes intresse för sömnad och mode har hon dock kvar, vilket den som träffar Helga lätt kan se. Hon tycker fortfarande om att sy!

Helga möter kärleken

Istället tog hon anställning i en musikhandel. På grund av sina många språkkunskaper fick hon år 1955 i uppdrag att agera tolk till en filmteknisk ingenjör ifrån Sverige, som inte kunde tyska med som skulle installera en textmaskin. Det var istället på engelska som Helga och svensken kommunicerade med varandra medan de jobbade tillsammans. Svensken hette Rune och visade sig vara både snäll och en gentleman. Efter att textmaskinen installerats (som han själv uppfunnit) ville de fortsätta träffas. Utmaningar som att de bodde i olika länder, hade en åldersskillnad på 13 år, att Rune var skild och hade barn från ett tidigare förhållande, stoppade dem inte – deras relation var lycklig och kärleksfull.

Det var genom sin man Rune som hon kom i kontakt med Svenska kyrkan i Berlin år 1955. Och där bildades det en vänskap mellan dem och den dåvarande kyrkoherden Heribert Jansson, som arbetade i Victoriaförsamlingen mellan 1950-86. 

Flyttlasset går

När Rune behövde åka tillbaka till Sverige 1958, flyttade de nygifta till Stockholm. Där lärde Helga sig svenska genom att prata med pensionärer på parkbänkar, vilket hjälpte henne att snabbt komma in i språket. Sonen Kaj föddes 1963, och kort därefter flyttade familjen till Norge, där Helga började arbeta för Husflid med att sälja hemslöjd. Att sälja hemslöjd har Helga ovanligt mycket erfarenhet av. I flera decennier har hon ansvarat för hemslöjdsståndet i Victoriaförsamlingens julbasar och sålt ljusstakar och andra nordiska designvaror till de tyska basarbesökarna. 

Helga har alltid stått på egna ben. Inom yrkeslivet arbetade hon länge med att göra översättningar och printa ut text på film. Detta gjordes för hand, och Helga satt vid en skrivmaskin för att skriva och klippa och klistra. 1974 började hon jobba på RIAS (Radio i den amerikanska sektorn). Bl.a. arbetade hon för Tyskland Lennars Hyland, den legendariske quizmakaren Hans Rosenthal.

Helga har bott i flera städer, inklusive New York och New Jersey, Stockholm och Oslo, vilket har gett henne bred erfarenhet. Jag frågar henne vad hon saknat när hon flyttat runt så många gånger. Men det är inte något speciellt livsmedel, språket eller en plats som hon saknat, utan att lämna kvar vänner och relationer. Trots flyttarna behåller hon kontakt med människor över hela världen. Inte minst till sina älskade barnbarn som bor i Norge, ”Willi” som föddes 2000, och Bruno som föddes 2003.

Engagemanget i församlingen

Sedan hon flyttade tillbaka till Berlin för sista gången 1986 har Helga varit mycket engagerad i församlingen. Hon har varit ledamot och ordförande i kyrkorådet i 11 år, samt förärats titeln hedersmedlem. Hennes första basar var år 1955 och hon har sålt varor där sedan 1973. Hon har var fram tills nyligen kyrkvärd (och det i 31 år!) och fortsätter att vara en aktiv del av gemenskapen och inte minst syföreningen.

Hur ser Helga på livet idag? Hon uttrycker en djup tacksamhet för sina medmänniskor: ”Jag är väldigt glad i mina medmänniskor. Såklart det finns ’Stinkstiefel’* också [reds. anmärkning: ”illaluktande stövel”, fritt översatt ”surpuppa”]. Men dom får gå vid sidan om. Vi är alla människor i grunden, lika mycket värda, oavsett hur vi ser ut eller var vi kommer ifrån. Vi har inte valt att komma till världen, men vi kan välja att göra det bästa av det. Tillsammans."

Vi vill från hela hjärta önska dig, Helga, ett stort grattis på din 90-årsdag! Tack för att du är som du är! 

Helga önskar inga presenter på sin högtidsdag. En organisation som dock är henne varmt om hjärtat är ”Kältehilfe Berlin” som hjälper hemlösa personer. Ge gärna en gåva i Helgas namn här.

Intervju Amanda Gasser.
Bearbetning Rebecka Shapiro.