Inristningar av stjärnor i gravkyrkan
Foto: Linda Mickelsson /Ikon

I huvudet på en fängelsepräst

Linda Lindblad, präst i kriminalvården, skriver i en betraktelse om sitt arbete. Texten publicerades första gången i Församlingsbladet i Backa pastorat, nr 2, 2020.

När jag började som fängelsepräst var många nyfikna på mitt nya jobb. Jag fick, och får fortfarande, frågor om hur min vardag ser ut och det är fullt förståeligt. Har du träffat någon mördare? Är du rädd på jobbet? Är det någon som vill prata med en präst egentligen? Vågar du vara ensam med en person som är dömd för ett svårt brott? Hur kan du hjälpa den som är kriminell? Är det någon som lyssnar?

Livet bakom murar är en egen värld som vi vanligtvis inte har tillgång till men vi får ta del av den i stor omfattning via media och långfilmer. Många kriminella i filmer framställs som hjältar och vi får en förförståelse om livet i rättegångssalen och i fängelset. Men hur är det egentligen i verkligheten?

Svaret på den frågan är omfattande och för att det ska bli rättvisande och heltäckande så är det många som behöver svara. Jag kan bara ge mina egna erfarenheter genom några korta glimtar utifrån möten med människor och uppdraget som är givet mig som präst inom kriminalvården.

De enskilda samtalen upptar det mesta av min arbetstid. I de sammanhangen har jag absolut tystnadsplikt vilket är en tillgång för konfidenten. Det som sägs i rummet stannar där. Som alltid i själavård, som kyrkans samtalsstöd kallas, så är det den som söker samtal, konfidenten, som kommer med sina ämnen.

Samtalen blir individuella eftersom vi alla är unika. Det blir skratt ibland och gråt ibland. Vem är jag? Vem är Gud?

Linda Lindblad

Samtalen blir individuella eftersom vi alla är unika. Det blir skratt ibland och gråt ibland. Vem är jag? Vem är Gud? Det handlar om att lyssna och för mig att förmedla hopp. Bibelberättelsen om kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:1-42) är en viktig ”grundtext” för mig som ger mig en riktning i samtalet.

Att träffas i grupp är också viktigt och jag leder bland annat en samtalsgrupp om kristen tro för ungdomar på häktet. När vi närmade oss julen tog jag med krubbfigurer och vi samtalade om vad som hände i Betlehem för länge sedan. Särskilt kom vi att prata om de vise männen och jag hade bara en med mig. De två andra figurerna hade kommit bort. 

Det blev ett spännande samtal om situationen för oss alla som lever nu. Två hittade inte fram. Varför är det svårt i dag att hitta fram till krubban? Vad hindrar oss? Varför tappar vi riktningen i livet ibland? Stjärnan lyser och visar vägen för alla, ändå är vi vilsna. Hur kommer det sig? Tänk att samtalet blev så bra tack vare att två av krubbfigurerna hade ”fått fötter”. I det ofull­komliga kan det bli goda möten, helt enkelt.

Så vill jag dela en tredje glimt av mitt arbete, söndagens mässa på Skogome­anstalten. De utsträckta händerna tar emot det enkla brödet och det alkoholfria vinet. För DIG utgiven. För DIG utgjutet. Försoningens möjligheter. DU är sedd och älskad. Gud möter dig med utsträckta armar. Och omfamnar dig.

Av alla ord i bibeln finns det några som verkligen är livsviktiga för mig. De finns i början av Johannesevangeliet, det första kapitlet och den femte versen. Orden berättar för mig om vem Gud är och att hoppet gör det möjligt för oss alla att leva; ”Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte makt över det”.

Linda Lindblad 
präst i kriminalvården