Corona eller Covid-19 var något som vi läste om i media, det var något som fanns ”långt där borta”. Plötsligt hade vi den här på ön och från ena dagen till den andra snoddes vardagen upp och ner. Myndigheten kom ut med stränga regler och bestämmelser. Det blev en Lockdown. Allt stängdes förutom mataffärer och apotek. Turisterna slängdes ut. Vi på kyrkan var tvungna att stänga igen dörren. Något som vi kände var fel. Hela situationen var så surrealistisk. Att inte kunna finnas där för att ta emot våra gästar och samtala om den oro vi alla kände. Att inte heller kunna ta farväl innan alla for hem. Verkligheten kändes plötsligt overklig. Ayia Napa blev en spökstad. Närhet, ömhet och kramar var nu något förbjudet. Vardagen blev känslokall. Avstånden gjorde något med oss.
Efter Lockdown arbetade de som kunde hemifrån. De som åkte till sina arbetsplatser var tvungna att ha tillstånd som de kunde visa upp vid en poliskontroll. Förutom det så hade vi bara lov att vistas ute en gång om dagen för olika ärenden.
Kyrkan öppnade åter upp sina dörrar i början av maj. Sedan dess har vi försökt att vara kyrka så gott vi kan i det nya ”normala”. Nu önskar vi att allt det här går över så att vi alla snart kan ses igen.
