Lyssna

Nyhet / Publicerad 18 maj 2020

Rätten att släpa sig fram i vårsolens glans

Jaha, så var det sagt. Energin kan faktiskt i dessa tider rinna ur en samtidigt som man kliver ur sängen.

Kanske för att sömnen är lite sisådär, eller för att man då inser att, just det, inga kramar idag heller, och ännu en Skype-date med släktingar, kollegor eller vänner väntar, i brist på fysiska möten. Eller att jag faktiskt i min ensamhet måste anstränga mig för att söka sällskap.

Men förtvivla inte nästan ropar jag till mig själv. Jesus skickar ju Hjälparen till oss! Det hade jag nästan glömt. Det är ju Andens tid, pingsten är här – hänryckningens och den överflödande kraftens tid. Då kärleken ligger i luften, dofterna berusar oss, fåglarna kvittrar sig hesa… Men kära nån, hur går det till, undrar du!

Vi går till vår vän Jesus igen. Han tröstade sina förtvivlade lärjungar, som förlorat tron på att förvandlingen av världen som de kände den någonsin skulle bli av. Jesus skulle lämna dem ensamma i den destruktiva och orättvisa världen. Men nej, vänta bara så ska ni få se, lovade han! Jag ska sända er Hjälparen, sanningens och livets ande. Och de väntade och väntade… och så plötsligt hände det. Dånet, blixten, elden, vinden – som förvandlade allt. Guds ande kan komma just så, men också som en stilla susning. Som en viskning i mitt öra: ”här har du min frid, känn ingen oro och tappa inte modet, utan följ mig, jag finns fortfarande här vid din sida. Allt kan förvandlas, vänta ska du se. Du och hela världen. Vila i min kraft när du inte själv orkar, jag ska bära dig”. Jag samlar ihop mig och sätter fötterna på golvet, redo för en ny dag.

Jesus ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur dens inre ska flyta strömmar av levande vatten”  Joh. 7:37

Lotta Damm

Annandag pingst

Foto: Illustratör: Gunnel Moheim