Känn ingen oro

När livet blir möjligt och farbart igen. Gud vill liv. Vi vill liv. Trygghet och stabilitet för oss själva och alla vi älskar. Tillvaron och världen har alltid varit skakig. Utmaningar och hot har alltid funnits. Idag vet vi om det som sker i stort sett när det nyss ägt rum, oavsett om det gäller andra sidan jorden. Det gör något med oss, otrygghet och rädsla smyger sig in. Vi tenderar att förlora oss i allt det stora, så att det lilla krymper ihop till osynlighet.

”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min faders hus finns många rum.” Så säger Jesus. I den värld Gud skapat finns rum för allt och alla. Mycket är gott men mycket är också ont. Det som bryter ned och trasar sönder behöver ständigt hållas efter, letas upp och rensas bort. I Faderns hus bor levande och döda, de som fanns för länge sedan och de som ännu inte fötts. Framtiden bär på uppmaning om hopp och tillförsikt, men vägen dit kan gå genom kamp och smärta.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Så inleder Karin Boye sin dikt. Pingsten kallas för hänryckningens tid. Då man öppnar sig för livet i dess fullhet och tar in skönheten, på gränsen till oförnuft. Höjden och bredden och djupet av livet är omätligt, precis som Gud. Att våga hoppas och tro, i tider av kris och osäkerhet, det är kyrkans uppgift. Att vända ansiktet mot glädjen och nåden, mot kraften och söka nytt mod.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden  - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Välsignad Pingst och Glad försommar! Hoppas vi ses!

Karin Larsdotter, präst