Precis innan allhelgonahelgen 2011 dog min farmor. Några dagar innan hade jag suttit på en stol i en sal på Universitetssjukhuset i Linköping och lyssnat på henne när hon sjöng för mig. Jag kan inte minnas att hon sjungit för mig innan, men den dagen sjöng hon ”Så grann står Östergyllen” och ”Smålandsvisan”. Solen försökte tränga igenom molnen och lysa över träd som blivit bara, eller som skiftade i brinnande färger.
Hon var på bättringsvägen, hon skulle snart åka hem. Två dagar senare var hon död. En av punkterna på mitt livs karta fanns inte mer och 12 år senare tycker jag att jag fortfarande inte lärt mig orientera helt och hållet i ett liv utan henne.
Allhelgonahelgens budskap är att döden inte är slutet. Det är som ett kommatecken, meningen fortsätter, livet fortsätter, men osynligt hemma hos Gud. För den som nyss förlorat någon är det budskapet kanske inte till någon tröst. Jag vet att det inte var det för mig. Jag var arg för att farmor tagits ifrån mig. Vad gjorde det för skillnad för mig i saknaden om jag trodde att farmor levde vidare någon annanstans? Där och då gjorde det ingen skillnad, hon var fortfarande borta, död och kall.
Nu, 12 år senare, gör min tro skillnad. När sorgen inte är lika färsk och rå, när chocken har släppt och jag sedan länge accepterat att jag ska leva resten av mitt liv utan henne och hennes berättelser. Nu spelar Guds löften roll, löftet att livet fortsätter efter döden, löftet att Gud alltid är med. För i det löftet finns också hoppet om att jag en dag, när jag förhoppningsvis fått bli gammal och grå, med rynkor och böjd rygg, ska få träffa henne igen.
I löftet finns hoppet om att jag än en gång ska få känna hennes doft, få känna hennes hand mot min kind och veta att här är jag alldeles trygg. Gud har lovat. Jag väljer att tro på det löftet.
Emelie Ekelund