Har du bett till Gud någon gång?

Oftast får de blunda, och stämmer frågan eller påståendet in på dem så räcker de upp handen. Det är ingen redovisning av svaren, bara ett sätt att själv börja fundera över det här med bön. Så nu ställer jag frågan till dig som läser det här.

Har du bett till Gud någon gång?

Ibland möter jag föreställningen att bönen behöver vara något särskilt, att rätt ord behövs för att bönen ska räknas eller att man ska sitta eller stå på något visst sätt. Det kan vara hjälpsamt att sitta i ett stilla rum, att knäppa sina händer och att ha ett ljus att fokusera blicken på. Det kan vara hjälpsamt, men inte nödvändigt.

Tycker vi det är svårt med att veta vad bönen är så ska vi inte känna oss ensamma. Det gjorde Jesu lärjungar också. De frågade honom: Hur ska vi be? Och Jesus svarade med att lära dem bönen Vår fader, du som är i himlen… 

När vi talar om bön med våra konfirmander brukar vi utgå från tre ord för att visa vad bön kan vara. Orden är: TACK, HJÄLP och FÖRLÅT. De får sätta sig för sig själva och fundera över vad de vill tacka för, sedan får de skriva ner det på ett papper.

Någon tackar för vännerna, en annan för att det gick bra på provet.

Någon ber om hjälp med ett svårt ämne i skolan och någon ber om förlåtelse för att de bråkar mycket med sina syskon. Vill du prova att be, så kanske orden tack, hjälp och förlåt kan hjälpa dig också. 

Bönen är aldrig en prestation, utan en relation till Gud. Det är viktigare än alla sorters former. Kanske är din bön att sitta tyst på en sten i skogen och ta in allt det som är omkring dig, kanske har din bön ord, kanske är den ordlös. 

Hur det nu än är, så hör Gud din bön, hur den än ser ut.

Emelie Ekelund, präst