Minnena, oftast de ljusa, bär vi med oss i ljuständningar och tankar. Sorg och saknad blandas men fina minnen. Poesi och bilder hjälper mig att, lite i taget, förstå mer av det outgrundliga.
Mitt i skogen står byggnaden av täta stammar givakt
Tiger och sjunger sin susande koral.
Den vacklar där inne men står stadigt.
Solens sjunkande strålar får alla skuggor att lyfta.
Lyftkraften tar med mig bortom.
Drar upp allt till ljuset för att förankras i himlen.
Här är det tillåtet att sörja det mörka.
Här kan det som blivit nerpackat till glömska
stiga upp lika ömt som daggen lägger sig.
Varsamt som när man försiktigt väcker ett barn.
Nils Olanderson,
diakon