Jag märker det på morgnarna... 

I takt med att träden släpper taget om det som dem burit hela sommaren verkar också världen omkring att sakta ner. Fälten vilar, fåglarna har tystnat eller rest vidare och mörkret låter sig inte skyndas i väg på morgonkvisten. Det är som att naturen inte längre har bråttom att visa vad den kan. Den bara är. Och kanske är detta något vi människor också får öva på. 

Kanske är oktober en påminnelse om att Gud inte alltid möter oss i det storslagna, i det som växer eller i det som blommar. Kanske finns Gud också i det som faller till marken, i tystnaden efter en lång dag och vid den vilande stunden. Kanske är hösten en vädjan om att Gud inte bara närvarar i nästa projekt, vid nästa steg eller mot nästa mål. Kanske finns Gud också i det som är just nu. I regnet mot köksfönstret, i de rutinerna som bara fortsätter, och i mötet mellan en kall hand runt en varm kaffekopp. 

Nu när allting saktat ner kan vi kanske höra det som annars drunknar i bruset, och kanske bör vi stanna här en stund för att bara lyssna. Mitt bland löv som faller och träd som står kvar kan vi minnas att vi också får vila, vissna och vänta. För Gud står kvar, och Gud tycks inte ha bråttom. Kanske är det nog, för en stund, att bara vara människa inför Gud. Att vara den stomme vi är, snarare än de frukter vi åstadkommer. 

Jennifer Dahlberg
Församlingspedagog