Den är skriven av den finlandssvenska författaren Zacharias Topelius 1887. Från början var den tänkt som en enkel julvisa men blev så småningom en av de mest älskade julvisorna i Finland, och sedan också en psalm i Finland och i Sverige.
Den talar om det enkla och vad som är det viktiga. Jag tror att jag tycker om den för att det är så jag själv föredrar december månads alla firanden. Som Topelius själv som uttryckte det som att han kände sig ”mera hemma i de små fröjderna och de små sorgerna än i det sublima”.
Psalmen är en bön. Det Topelius ber om är Guds ära, änglavakt och frid på jorden. Den yttre festglansen är inte det viktiga i julfirandet. Det viktiga är julfriden.
Det är också min bön och min förhoppning inför decembers alla firanden där stress och måsten många gånger tränger undan det som jag tror är det vi som mest behöver. Så avslutas psalmen med orden: ”Du ende som ej skiftar om, min Herre och min Konung, kom. Till hög, till låg, till rik, till arm, kom glad och hjärtevarm.”
Cathrina Stålklint
Församlingsherde