Visitationspredikan

Här kan du läsa biskop Martins predikan vid visitationsmässan i Törnevalla kyrka 8 mars, tredje söndagen i fastan.

"Också skärvorna kan spegla Guds ljus i världen."

Jag såg bilder av döda ungdomar på nätet igår. Och bilder från Mellanöstern. Det gjorde kanske du också, igår, och i förrgår och dagarna och veckorna dessförinnan. En störtflod av ondska väller över oss, dag ut och dag in. 

För de flesta av oss finns det väl få saker som ligger så långt ifrån vår vardagliga föreställningsvärld som demoner och djävlar, det som Jesus talar om i dagens evangelium. Samtidigt finns det väl få saker som ligger så nära vår erfarenhet, i teveåldern, som att just det demoniska härjar tillvaron. Det räcker med några bilder från Mellanöstern för att vara förpassad mitt in i det som Jesus talar om. Och ändå anar vi bara en bråkdel av vad det är att vara mitt i detta som vi ser på avstånd.
Ifall demonerna är självständiga varelser eller ett symboliskt uttryck för tillvarons ondska kvittar faktiskt när vi behöver hantera det demoniska i våra vardagsrum.

Ett rike som ligger i strid med sig själv, talar Jesus om. För mig är det ett målande och rättvisande uttryck för det jag ser omkring mig. Och det är också ett målande uttryck för det jag känner inom mig, när jag fullkomligt slår knut på mig i min längtan efter att göra något och min vanmäktiga oförmåga inför allt detta. En människa i strid med sig själv – jag vet inte om du känner igen dig.

Framför mig ser jag också Jesus i Getsemane, du vet, den där berättelsen från kvällen före långfredagen, när Jesus faller på knä och gråter ut sin förtvivlan inför Gud. Han ser korset närma sig, ja, redan står det rest mitt i hans rädsla. Måste jag vara i detta? Om jag tycker det är jobbigt att möta tillvarons ondska, hur var det då inte för honom – och för alla miljoner människor som lever dagligen med hot och våld? Lärjungarna blundade och somnade då. Är det det jag gör? Ett rike som ligger i strid med sig själv – eller en latmask som somnar ifrån eländet.
Så gärna jag ville att allt vore helt. Ibland kan man ju drömma drömmarna om den hela världen, där alla är snälla mot varandra. Där havet är spegelblankt och solen skiner och allt är ett återsken av Guds kärlek. Men spegeln som skulle återkasta Guds kärleks ljus är trasig, krossad i tusen bitar, tusen vassa bitar.

Det är om det där vi sjunger i varje mässa: Herre, förbarma dig. Så har vi sjungit i gudstjänsten ända sedan 300-talet, och det är väl inte så konstigt. Nöden har alltid varit närvarande i livet. Herre förbarma dig, eller Kyrie, som det heter på grekiska, är inte en liten sång som bara passerar. Det är kanske en av mässans viktigaste böner. Även om jag duckar så duckar inte mässan för livets verklighet. Herre, förbarma dig är både ett nödrop och ett rop ur skärvorna av min tro. Jag hoppas, annars vore det ingen idé att ropa.

Den vackra spegeln, den hela spegeln, världen som skulle återkasta Guds kärleks fullhet är krossad, men någonstans växer de, tecknen på hopp. Riket är ju i strid med sig själv, och det betyder väl rimligtvis att inte allt och alla har gett upp. En god vän till mig berättade för ett tag sedan om en amerikansk anti-kärnvapendemonstrant under sjuttiotalet. Han brukade sitta utanför en militäranläggning, om det var Pentagon eller något annat kommer jag inte ihåg. Han satt där dag ut och dag in, helt ensam. Människor kom till honom och frågade: Tror du verkligen att du kan förändra världen? Då tittade han upp: Nej, svarade han, men jag kan se till att världen inte förändrar mig. Så gärna jag skulle vilja gå fram till honom och säga: Du ger mig hopp.

I en av våra psalmer i psalmboken sjunger vi om att handling och bön ska vara ett (Sv. Ps 292). Jag tänker att det perspektivet är så sant. Vi skiljer ibland på bönen och handlingen, och ibland håller vi det ena högre än det andra, och ibland ställer vi dem till och med emot varandra. Men det är dumt. Bönen gör något med hela tillvaron, om inte annat hindrar vi oss själva från att blunda genom att envist och utan uppehåll be för världen, att ropa och gråta med Jesus: det får inte vara så här. Herre, förbarma dig! Anti-kärnvapendemonstrantens protest var synlig där han satt. Bönen verkar samma motstånd mot ondskan: den hindrar mig från att låta världen förändra mig. Jag vill falla på knä och ropa: Kyrie! Herre, jag vill inte ge upp!

Knäfall, ja. När vi tänker knäfall tänker vi kanske på fromma tillbedjare utan så mycket handling, men det finns ett annat sätt att uppfatta knäfallet, nämligen som sprinterns knäfall i startblocken när han eller hon förbereder sig för start. I kristen tro är det samma knäfall. När jag faller på knä, bildligt eller bokstavligt, är jag inte bara i passiv bön utan också som mest redo till handling. Bönen är handlingens födelseort. Spegeln är trasig, den vackra, hela spegeln som skulle återkasta Guds kärleks ljus. Men också skärvorna kan spegla Guds ljus i världen. Underskatta inte dina möjligheter som skärva. Vi får tänka: jag är en skärva, ibland vass och ibland kantig, men jag får ändå spegla och lysa vidare det Gud ger. Gud verkar, ge inte upp.