"Allt har sin tid"
Predikaren 3:1
Det är något märkligt med tiden. Vi lever i den, men vad är den egentligen?
Kyrkofadern Augustinus skriver: "Om någon frågar mig vilken tid på dagen det är så kan jag upplysa honom om det. Men om någon frågar mig vad tiden är så vet jag inte vad jag skall svara."
Vår relation till tiden är mycket komplicerad. Ibland kan vi tycka att tiden är en gåva. En vän på vår livsväg. Ibland verkar den vara en fiende som vi har att bekämpa. Men det går att möta tiden med respekt och ödmjukhet och därmed respektera oss själva och det vi använder den till.
Allt har sin början. Mitt prästliv började 27 januari 1984 när biskop Martin Lönnebo prästvigde mig i Linköpings domkyrka. Det var en stor och viktig dag för mig. Inte så att jag trodde att jag skulle bli en annan människa genom prästvigningen men jag hade ändå efter 5 år av teologiska studier uppnått det mål jag hade satt upp.
Men allt som börjat måste få ett slut. Efter nästan 35 år som präst kommer jag i höst att avsluta min tjänst i Åkerbo församling och bli pensionär. Men det betyder inte att mitt prästliv är slut. Präst är man på livstid. Jag kommer därför att fortsätta med en del gruppverksamhet i församlingen under hösten.
ingen reglerad arbetstid
Vid avgörande förändringar i livet är det naturligt att man tänker tillbaka på den tid som varit. Den kyrka jag vigdes in i var mycket annorlunda jämfört med dagens. Vid prästvigningen blev jag inte bara präst utan också statstjänsteman med reglerad befordringsgång. Lönen berodde helt på antalet tjänsteår så några lönesamtal var inte aktuella. Vi präster hade vid denna tid ingen reglerad arbetstid. Jag fick inte själv bestämma vilken församling jag skulle börja att arbeta i. Det var biskopen som tyckte att Kisa skulle vara lämpligt för min del. Hans omdöme visade sig vara gott eftersom jag kom att stanna där i 20 år.
2005 började jag min tjänst i Åkerbo pastorat och församling. Jag fick ett särskilt ansvar för Samlan i Tallboda och känner stor tacksamhet för den tid jag har fått arbeta där. Tack alla arbetskamrater, förtroendevalda och församlingsbor!
detta är verkligheten
När jag började som präst var mer än 90 procent av Sveriges befolkning medlemmar i Svenska kyrkan. Nästan alla barn döptes och de flesta av 15-åringar konfirmerades. Genom kyrkskatten hade församlingarna möjlighet att bedriva den verksamhet de ville. Idag är 60-70 procent av landets innevånare medlemmar Svenska kyrkan. Vi döper hälften av barnen som föds och konfirmerar en tredjedel. Antalet borgerliga vigslar är fler än de kyrkliga. Detta är verkligheten.
När man ser tillbaka är det lätt att bli nostalgisk och tycka att allt var bättre förr. "Ju förr dess bättre." Även om det naturligtvis fanns mycket gott i den kyrka jag prästvigdes in i lönar det sig inte att idealisera det förgångna. Det går inte att backa in i framtiden. Jag är övertygad om att det finns stora möjligheter i den förändring som skett. Vi är inte längre statens och överhetens kyrka. Det är bra. Kyrkoherdarna sitter inte längre på kungligt brev. Det är också bra. Att kyrkan har mindre pengar att röra sig med gör att man måste prioritera det som är viktigast. Det är mycket bra.
polariserad och hård tid
Vi lever i en hård och förvirrad tid. Det politiska livet är polariserat. Det är svart eller vitt, antingen eller. Utrymmet för eftertanke och nyanser är mycket litet. I valrörelsen talas det om att flyktingarna måste bli som vi. Begränsa invandringen! Hårdare straff och fler poliser! Med enkla lösningar vill man lösa svåra problem. Det brukar inte gå så bra. I det läget kan kyrkan stå för något annat: eftertänksamhet, barmhärtighet och medmänsklighet.
Det viktigaste är att vi är stolta över den kyrka och den tro som vi har och att vi frimodigt vågar visa på ett alternativ till den existentiella förvirring som präglar vår tid.
Ulf Söderberg, sommaren 2018