Runstenen på Reva gravfält

Snett över landsvägen och järnvägen från Törnevalla kyrka ligger Reva gravfält med ett flertal gravar och stensättningar från äldre järnålder. Där står också en ståtlig runsten. Den stenen har inget med de gravarna att göra, utan flyttades dit 1889, efter att då ha tagits fram ur kyrkans torngrund. Att det låg en runsten i grunden konstaterades redan vid en inventering 1829, men utan att den plockades fram den gången.

Det var godsägaren Agathon Könsberg i Reva som på sent 1880-tal fick fullmakt att ta fram den, då det bedömts kunna göras utan fara för tornet, och han lät resa stenen i sin park, Reva gravfält.  Stenen, som runvetare känner som Ög 221, har sina runor i en ormslinga. Huvudet på ormen ses i fågelperspektiv och denna stil associeras främst med första halvan av 1000-talet. Vid translitterering, utbyte av varje runa mot den bokstav som motsvarar dess grundljud, blir inskriftens lydelse:

aytr : rasti : stin : þasi : aftiR : t[an]sk[a] : faþur : sin : buta : kuþan :. 

Runorna inom hakparenteser tyckte sig Erik Brate i slutet av 1800-talet kunna läsa, medan senare läsare uppfattat dem som oläsbara. Liksom på runstenarna i Rystad och Vårdsberg skiljs här mellan vanlig u-runa (u), som kan stå för ljuden u, o eller v, och stungen (prickförsedd) u-runa (y), som kan stå för y, ø eller øy. Den runsvenska mening som ristaren med dessa runor avsett bedöms vara: 

På andra sidan landsvägen ligger Reva gravfält och den här fina runstenen. Foto: Anders Lavas

 Øyndr ræisti stæin þannsi æftiR Danska, faður sinn, bonda goðan.

Bokstäverna þ och ð står för tonlöst respektive tonande läspljud, som th i engelskans thing respektive this. Medan gement r står för det r-ljud vi har idag (tungspets-r), står versalt R för ett annat r-ljud, som fanns i språket vid denna tid men som senare sammanföll med r. Översatt till nusvenska lyder inskriften: 

”Önd reste denna sten efter Danske, sin fader, en god bonde.” 

Det skall emellertid sägas om det sista ordet, bonda, att det även kan betyda ”husbonde” och ”make”. Vad som är rätt att översätta det med måste bedömas utifrån sammanhanget, som dock inte alltid gör det helt självklart.

Ytterligare två runstenar sågs vid 1829 års inventering i och kring Törnevalla kyrka. Det rör sig om den sten (Ög 223) som idag står rest på fältet alldeles väster om kyrkogården och den sten (Ög 222) av vilken ett fragment finns i kyrkogårdsmuren. Sedan dess har ännu en runsten upptäckts i kyrkan, den som idag står rest vid tornet (Ög MÖLM1960;230).

Text: Anders Lavas

Källor:
• Brate, Erik 1911-1918; Östergötlands runinskrifter; Almqvist & Wiksell; Stockholm (Serie: Sveriges runinskrifter (Band 2))
• Gräslund, Anne-Sofie; 1990; Runstenar -- om ornamentik och datering; Tor 23; Uppsala.
• Gräslund, Anne-Sofie; 1992; Runstenar -- om ornamentik och datering 2; Tor 24; Uppsala.
• Jansson, Sven B F 1961; Törnevalla kyrkas runstenar, ur Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum 1960-1961 (sid. 219-234); AB Östgöta Correspondenten; Linköping
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5 (2008): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm