Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Åkerbo församling Besöks- och postadress: Svaltingvägen 1, 58564 Linghem Telefon: +46(13)236650 E-post till Åkerbo församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Runstenen i prästgårdshagen

Hundra meter väster om Törnevallas kyrktorn, på ett fält som Carl Fredrik Nordenskjöld på 1870-talet beskrev som ”Prestgårds hage”, står en vikingatida runsten upprest. Vid 1829 års inventering av kyrkan konstaterades den ligga under en brädavbalkning under läktaren. Den togs ut och restes på sin nuvarande plats någon gång mellan 1861 och 1871. Var den för cirka 1000 år sedan ursprungligen restes är okänt.

Stenen, som runforskare känner som Ög 223, har sina runor i en mycket enkel slinga, till synes utan estetiska ambitioner: ändarna är lämnade öppna och ornamentala inslag saknas. Detta placerar ristningens tillkomst i första halvan av 1000-talet eller möjligen 900-talets slut. Avsaknaden av s.k. stungna runor stöder uppfattningen att stenen inte är ristad senare än då.

Att ”stinga” runor innebar att man högg in en prickformad fördjupning i dem för att markera när de representerade ett annat ljud än själva grundljudet, det ljud som ingick i runnamnet.  Inskriften innehåller flera ord där stungen i-runa, den vanligaste runan att stinga, hade kunnat användas för e- och ä-ljud, om ristaren hade omfattats av ett sådant bruk. Om vi byter ut varje runa i inskriften mot den bokstav som motsvarar dess grundljud lyder resultatet:

[----]tin : raistþi : stain : þana : iftiR : þuri : mak : sin

Bindestrecken inom hakparentes står för runor som uppgetts i äldre läsningar av inskriften, men som senare läsare inte tyckt sig kunna se. Att de är återgivna som bindestreck betyder att deras identitet inte gått att fastställa. Den äldre läsningen i detta fall gjordes av Erik Brate, som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet undersökte och beskrev Östergötlands runinskrifter. Han tyckte sig kunna ana spår av runorna þ, u, r och s där, men i den läsningen stödde han sig nog på att vi i så fall har att göra med ett mycket vanligt vikingatida personnamn: Þorstæinn/Torsten.

Runstenen i prästgårdshagen, väster om Törnevalla kyrkogård. Bild: Anders Lavas

Hela inskriften blir i normaliserad form, runsvenskan återgiven på ett modernt, standardiserat sätt:

[Þors]tæinn(?) ræisti stæin þenna æftiR Þori, mag sinn.

Bokstäverna þ och ð representerar tonlöst respektive tonande läspljud, ljuden som th står för i engelskans thing respektive this. Versalt R representerar, till skillnad från gement r, ett särskilt r-ljud som fanns i språket vid denna tid men som senare sammanföll med r, det tungspets-r vi har idag.

I översättning till nusvenska blir meddelandet på prästgårdshagens runsten:

”Torsten(?) reste denna sten efter Torer, sin måg (svärfar, svåger, svärson).”

 Borde inte Þori motsvara vårt namn Tore? kanske någon tänker. Jo, det hade det gjorde om det hade stått som subjekt i meningen (Þori ræisti stæin / ”Tore reste stenen”), men efter prepositionen æftiR ska namn stå i formen ackusativ och Þori blir i ackusativ Þora, som här borde ha ristats þura. Þori i ackusativställning motsvarar i stället en subjektsform ÞoriR, som ”förnyad” till nusvenska blir Torer. þuri i ackusativställning förekommer för övrigt även på runstenen i Vårdsbergs kyrkvägg (Ög 11) och samma tolkning görs där. Men visst begicks det grammatiska fel även på den tiden, så hundra procent uteslutet är väl Tore inte. 

Text: Anders Lavas

Källor:
• Brate, Erik 1911-1918; Östergötlands runinskrifter; Almqvist & Wiksell; Stockholm (Serie: Sveriges runinskrifter (Band 2))
• Jansson, Sven B F 1961; Törnevalla kyrkas runstenar, ur Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum 1960-1961 (sid. 219-237); AB Östgöta Correspondenten; Linköping
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5 (2008): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm