Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Så läser du runor

Runorna är ett skriftsystem som använts av alla germansktalande folk. Förutom de nordiska språken hör bland annat tyska, engelska, holländska och gotiska till denna språkgrupp. Runskriften tros ha uppstått under vår tideräknings första århundrade, med det latinska eller möjligen det grekiska alfabetet som förebild. De flesta runorna har likheter med motsvarande bokstäver där.

Den äldsta versionen av futharken, runalfabetet, innehöll 24 tecken och var gemensam för alla germanfolk. På 700-talet ersattes den i Norden av en reducerad variant med enbart 16 tecken. Eftersom språket innehöll betydligt fler ljud än så fick man i många fall använda samma runa för flera ljud som liknar varandra, t.ex. användes b-runan även för p-ljudet, och u-runan även för y- och ö-ljuden, vilket ger lite utmaning när man ska tolka en vikingatida runinskrift.

Stungna runor
Mot slutet av vikingatiden kom man dock på att sätta prickar (gropar) på vissa runor, när de representerade något annat ljud än grundljudet. Finns det en grop inhuggen på mitten av en i-runa, står den således inte för ljudet i, utan för något av runans övriga ljudalternativ: e, ä. Detta kallas för ”stingning” och systemet med stungna runor utvecklades ytterligare på medeltiden, så att man då kunde stava på ungefär samma sätt med runor som man gjorde med det latinska alfabetet, som hade gjort sitt intåg med kyrkan.

Runorna användes i Norden parallellt med det latinska alfabetet genom hela medeltiden. På vissa håll har de använts långt senare än så. Den yngsta inskrift som anses vara en genuin runinskrift är från Älvdalen år 1900.

Tolkning i tre steg
Tolkningen av en runinskrift görs i tre steg. Först ska man komma fram till vilka runor det är man har att göra med och göra en translitterering. Det innebär att man ersätter varje runa med den bokstav som motsvarar dess grundljud, även om ett annat ljudvärde skulle vara aktuellt i sammanhanget. De stungna runorna får dock egna bokstäver (e för stunget i, y för stunget u, g för stunget k).

 

 

”Karl och Gunnar reste stenen”.
translittereras karl : uk : kunar : raistu : sten

I nästa steg ska man fastställa vilka fornnordiska ord runföljderna återger. Eftersom det inte fanns någon bestämd stavningsnorm på den tiden, stavas ord på lite olika sätt i olika inskrifter. Men här återger man på ett standardiserat sätt fornspråket med latinska bokstäver. Steget kallas normalisering. Resultatet av translittereringen ovan, för en inskrift på svenskt område, skulle normaliseras Karl ok Gunarr ræistu stæin.

Sista steget är att översätta fornspråket till modernt språk: Runsvenskans Karl ok Gunarr ræistu stæin blir på nusvenska ”Karl och Gunnar reste stenen”.

Vid återgivning av vad som står i en runinskrift används dansk-norskt æ och ø samt de isländska bokstäverna þ och ð, som står för tonlöst respektive tonande läspljud, de ljud som th står för i engelskans thing respektive this. Läspljuden har sammanfallit med t och d i modern svenska. Man skiljer mellan r, som återger det r-ljud vi har i rikssvenskan idag, och R, som återger ett annat r-ljud, som fanns på den tiden, men som senare sammanföll med vanligt r.

Till höger återges den vikingatida runraden, med grundljuden (ljuden i runnamnen) i fetstil och alternativa ljudvärden i kursiv. Parenteser markerar mindre vanliga ljudvärden. Runraden fanns i tre utseendevarianter: normalrunor, kortkvistrunor och stavlösa runor. Det som återges här är normalrunorna, som är den överlägset vanligaste varianten i steninskrifter.

Text: Anders Lavas
 

Fotnoter

1. Många av den tidens f är idag v, jfr t.ex. yfir – ”över”
2. Under äldre vikingatid användes denna runa bara för nasalt a (här återgivet ã). A (och andra vokaler) fick nasal klang i anslutning till nasala konsonanter (m, n, ng). Under sen vikingatid började runan användas för o i stället. Nasalt a skrevs därefter med den vanliga a-runan.
3. När ljudet R sammanfallit med r, så att denna runas namn förändrats från yR till yr, började runan uppfattas och användas som tecken för y i stället. Ljudet r hade ju redan sin runa. Runan R för y förekommer i enstaka inskrifter på vikingatiden, men på medeltiden är y dess normala ljudvärde.

Runlänkar:

Startsida

Så läser du runor

Runstenen i Askeby

Runstenen i Gistad

Runstenen i Lillkyrka

Runstenen i Rystad

Runstenarna i Törnevalla

Runstenen i Vårdsberg

Runstenen i Östra Harg

Runinskriften i Östra Skrukeby