2015-03-28
Sedan blir det alldeles tyst. Längst bak i kyrkan tänds ett ljus, påskljuset. En röst ekar genom rummet. ”Kristus är uppstånden”. I mörkret svarar vi ”Ja han är sannerligen uppstånden”. Ljuset bärs fram till kyrkans kor och därifrån sprids det till oss i bänkarna. I min hand håller jag efter en stund ett levande ljus tänt på det stora Kristusljuset. Snart badar kyrkan i ljus från lågorna vi bär i våra händer.
Sedan jag konfirmerades har påsknattsmässan som jag beskriver varit intimt förknippad med mitt påskfirande. Utan påsknattsmässan har det inte blivit påsk. Det beror på två saker tror jag. Den ena handlar om gestaltandet av påsken, att hela påskdramat återges under en dryg timme när kyrkorummet går från kompakt mörker till strålande ljus. Jesus går från död till liv. Döden är besegrad och har inte längre sista ordet. Med Jesus död och uppståndelse har Gud brutit ondskans och dödens makt över världen. Ondskan har inte sista ordet, döden är inte slutet.
Den andra orsaken är att jag kan spegla mitt eget människoliv i påskens och påsknattens skeenden. Även det onda, förtorkade och döda i mitt eget liv kommer Gud att genomlysa med sin uppståndelses ljus. Från mörker till ljus har Jesus följt mig, jag går inte ensam och påsken kommer med ljus och hopp. Det onda kommer aldrig att ha sista ordet.
Emelie Hjerth, prästpraktikant i Åkerbo församling