Jenny och Christina slutar

Hösten är här och församlingens barn- och familjeverksamheter har startat. Två välkända ansikten saknas, församlingsassistenterna Jenny Simpson och Christina Johansson som efter många års anställning i Svenska kyrkan börjat ett nytt liv. Jenny Simpson hittar man numera dagtid på Campus i Norrköping.

2015-09-03

- Jag har börjat plugga, en ny treårig lärarutbildning där man blir s k grundlärare mot fritidshem. Man jobbar alltså på fritidshem men undervisar också på lågstadiet i bild, musik eller idrott.
Jenny började arbeta i Åkerbo församling 1999 efter en avslutad fritidsledarutbildning och en kortare anställning på Missionskyrkan i Linköping.
- Jag har alltid jobbat inom kyrkans värld. Nu känns det väldigt roligt att komma in i nya sammanhang. Jag har funderat länge på att läsa vidare men har trivts så bra på jobbet att jag inte fått ändan ur vagnen. Förrän nu.
Hur har arbetet förändrats sedan du började?
- Det kommer betydligt fler pappor idag, det är kul. Jag tycker också att det finns en växande öppenhet inför och nyfikenhet på andlighet och kristen tro.
Många barn och vuxna har passerat revy under de 16 år Jenny arbetat.
- Dessutom bor jag ju i församlingen (Gistad) så jag stöter på "mina" familjer även på fritiden. Man blir lite "kyrkan på byn" liksom.
Jenny kommer troligen att synas i församlingsarbetet även i fortsättningen.
- Ja, jag funderar på att engagera mig som frivillig, till exempel i verksamhetsrådet i Gistad. Kanske någon mer som vill börja vara med?

Christina Johansson blev ett ansikte ännu tidigare än Jenny. 1983 började hon som frivillig barnledare i det som då hette Bankekinds pastorat. Det fortsatte hon med av och till fram till 1996 då hon blev anställd. Öppet Hus, barntimmar, juniorer, miniorer, miniminiorer…mängder av människor och grupper har mött Christina som ledare. En period var hon även med på alla barndop  i Bankekinds kyrka.
- Det har varit en fantastisk period. Jag har massor, massor av minnen. Tänk, alla förtroenden jag fått, både från barn och vuxna, både glädjeämnen och bekymmer.
Christina sticker inte under stol med att det ibland också varit tufft med sitt stora engagemang. Liksom Jenny bor hon i församlingen (Bankekind).
- Man blir lite av ett offentligt ansikte. Människor frågar eller vill berätta om saker. Det kräver att man ibland sätter gränser, inte så lätt när man som jag oftast jobbat ensam.
Sedan början av sommaren är Christina pensionär. Det tycker hon är skönt. 
Det har känts ganska odramatiskt att sluta. Jag känner mig nöjd, färdig. Men när jag lämnade in nycklarna till expeditionen, då kom tårarna.
Nu får Christina mer tid för barnbarnen, för hus och trädgård men också för sig själv, något hon längtat efter.
- En sak jag tänkt på länge är att börja sjunga. Därför börjar jag i Alla-kan-sjungakören i Bankekinds församlingsgård på onsdagar. Jättekul!
Katarina Sandström Blyme