Är det någon skillnad på att arbeta i stora staden Stockholm mot
lilla Borlänge? Det är klart att det är det, men ändå inte. Låt mig förklara.
Till att börja med kanske jag snabbt ska beskriva vad en kyrkvaktmästares
arbetsuppgifter är? Man kan ju tro att jag vaktar kyrkan hela dagarna, och på sätt och vis kan man säga att jag gör det.
Om ni besöker kyrkan så möter ni mig eller någon av mina vaktmästarkollegor. Det är vi som varje dag ser till att kyrkan öppnas och stängs.
Vi ser till att kyrkan är städad, att det finns ljus att köpa för den som vill tända ett ljus i någon av ljusbärarna, att lamporna lyser, att blommorna på altaret inte har vissnat. Men sen kommer det som jag tror att de flesta förknippar kyrkorummet med, nämligen olika typer av gudstjänster, såsom dop, begravningar eller mässor.
Då finns det en hel del att ordna med. Psalmsiffror ska hängas upp, altaret ska dukas, kyrkan ska möbleras efter vad som kommer att ske under gudstjänsten, till exempel så ska dopvatten och dopljusstake förberedas eller kistbockar och begravningsljusstakar ställas fram.
Eftersom vi oftast är de som besökarna möter först så blir det många samtal om allt som hör livet till. I vissa fall vill besökaren få kontakt med en präst eller diakon och då hjälper vi självklart till med den kontakten.
Utöver allt det så ska även kyrkans inventarier skötas om. Och det är inte så enkelt som man kan tro. Det är inte bara att ta fram dammsugaren eller en dammtrasa om det börjar samlas damm på altartavlan eller på predikstolen. Inven-
tarierna är k-märkta, alltså kulturminnesmärkta, vilket innebär att det är aja-baja att göra rent dem hur som helst. Då får vi i stället kalla in konservatorer. Jag brukar säga ”se men inte röra”. Så här ser arbetet ut för kyrkvaktmästarna i de flesta kyrkorna runt om i landet.
Vad är det då som skiljer arbetsplatserna åt? Jo det är platsen. Det rör sig mycket mer människor i Stockholm än vad det gör i Borlänge.
När jag började arbeta här i Adolf Fredriks kyrka så gick vi under hårda restriktioner och vaccineringen hade precis kommit i gång. Då fick jag höra att det bara kom cirka 20 personer om dagen
för att få sitta ner en stund eller för att tända ljus. Det var tydligen ovanligt lite folk. Men för mig var det tvärtom. Det var otroligt mycket folk. Jag var van vid att det kom 20 personer under två veckor.
Adolf Fredriks kyrka fyller snart 250 år. Jag brukar ofta tänka på att under dessa 250 år har det funnits någon som har förberett gudstjänsterna. Det har alltså alltid funnits någon som har hängt upp psalmsiffrorna, tänt ljusen, dukat fram nattvarden och allt som hör gudstjänsterna till. Och nu är det min tur att ta plats i Adolf Fredriks kyrkas historiska led av kyrkvaktmästare. Det är otroligt häftigt tycker jag.
Varje gång jag startar kyrkklockorna, oavsett om det var i Borlänge eller här i Adolf Fredrik, så vet jag att det är många vaktmästare före mig som har sett till att församlingsborna får höra klangen från klockorna, samma klang då som nu. Det är bara mekaniken för att få i gång klockorna som är annorlunda.
/Daniel Jernström, kyrkvaktmästare i Adolf Fredriks kyrka.