1971 blev det år då både Greta Andrén och Hans Kosmala lämnade Jerusalem. Hans Kosmala gick i pension och återvände till sin familj i England. Han avled där 1981. Greta Andrén var allvarligt sjuk och dog den 31 oktober 1971, bara några månader efter sin återkomst till Sverige. Hon blev begravd i sin födelsestad Marstrand. Greta Andréns och Hans Kosmalas insatser kan sammanfattas som pionjärinsatser för både judisk-kristna och för svensk-israeliska relationer i Jerusalem. De erhöll Vasaorden för sina gärningar och är för alltid förknippade med grundandet av det Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Idag bär institutets bibliotek Hans Kosmalas namn och sammanträdesrummet Greta Andréns.
Det var nu dags för byten på personal på direktors- respektive husmorsposten. Ny direktor blev språkforskaren Bengt Knutsson från Lund och husmor och personalansvarig blev Harriet Holmquist från Skara. De anlände till Jerusalem under 1971. Harriet Holmquists uppgifter blev många. En utbyggnad och renovering av fastigheten planerades. Institutet behövde mer arbetsytor, en större föreläsningssal, bättre anpassade personalbostäder och köksutrymmen. Renoveringar av gamla fastigheter är komplicerade, men huset var ännu inte kulturminnesskyddat. Det fanns manöverutrymme så länge man inte förvanskade Beit Tavors speciella utseende.
Renoveringarna på Svenska teologiska institutet är ett kapitel för sig. De har varit många och ibland lite för långdragna. Till de förbättringar som genomfördes 1972 hörde ett ordentligt kök. Dåvarande stipendiaten Jan-Olof Johansson kan berätta om både umbäranden och festligheter i samband med färdigställandet av köket. Motsvarande taklagsfesten var ”ett riktigt tabberas”. Harriet Holmquist ansvarade för många av de praktiska arrangemangen i samband med ombyggnationerna. Man sålde den markplätt som fanns på andra sidan av Profeternas gata. Fastigheten hade nu fått nummer 58 på gatan. Området mittemot blev parkeringsplats och institutet kunde installera centralvärme. 1978 byggdes också nya studentrum.
Under personalbyten och förändringar fanns det en person på institutet som representerade kontinuitet och lokalanknytning. Det var Abed Abu Ziad som arbetade som trädgårdsmästare. Abed hade som ung kommit till Jerusalem från Qalanswa, hans arabiska hemby utanför Netanya. Efter en sjukhusvistelse upptäcktes hans talanger som alltiallo och 1964 blev han anställd på det Svenska teologiska institutet. Där kom han att arbeta i nästan trettio år. Det som var hans arbetsbostad på institutet bär idag hans namn, ”Abed’s Room”.
Harriet Holmquist arbetade också för att ge institutet en utåtriktad profil. Svenska högtider som Advent, Lucia och Valborg firades med inbjudningar till institutets vänner. Regelbundna gudstjänster firades nu på svenska i kapellet. Under Harriet Holmquists dryga tio år på institutet blev det en förtroendefull mötesplats för judar, kristna och muslimer, vilket hon skildrat i sin bok ”Mötesplats Jerusalem”. Boken utkom 1985. Hon hedrades med byggandet av en vacker fontän på institutets innergård. Den heter ”Harriet’s Well” och är en av institutets ögonstenar.
Under direktorn Bengt Knutssons ledning uppehölls de viktiga akademiska kontakterna och nya knöts. Stipendiatsterminerna fortsatte med stöd från det som nu var RKJ, Riksorganisationen kyrkan och judendomen. Nu fanns möjligheterna att inte bara bedriva dialog mellan judar och kristna utan också trialog, mellan judar, kristna och muslimer. Med färdigheter i både modern hebreiska och arabiska arbetade Bengt Knutsson i denna riktning. Men tiden och den svenska moderorganisationen var inte mogna för denna breddning.
Bland de viktiga kontakter som knöts till institutet i början av nittonhundrasjuttiotalet fanns den samaritanske översteprästen Amram Ben-Yitschaq. Han var i nedstigande led överstepräst och representerade den lilla samaritanska grupp som fortfarande finns kring berget Gerisim, i Nablus. Denna grupp räknar sina rötter från det norra israelitiska konungariket, från sjuhundratalet före Kristus. Förutom den generösa gästfrihet som visades institutets besökare i Nablus, undervisade Amram Ben-Yitschaq i samaritanskt språk, skrift och tradition vid institutet i Jerusalem.
En unik representant för anknytningen till modern hebreiska, ̔ivrit blev Dola Ben-Yehuda, som var dotter till den moderna hebreiskans upphovsman, Eliezer Ben-Yehuda. Dola Ben-Yehuda kom länge att bli en trogen och uppskattad gäst, samt lärare i modern hebreiska på institutet. Bengt Knutsson har utförligt skrivit om dessa relationer i sin bok ”Jag minns mitt Jerusalem. En svensk orientalist bland judar och araber” (2014).