Kyrkan
Kyrkan är belägen på kyrkogården norr om Rastälven i församlingens södra del. Kyrkan är knuttimrad, brädfodrad och vitmålad. Den bestod ursprungligen av långhus med trekantigt korparti. År 1795-98 tillbyggdes korsarmarna i norr och söder. Tornet fick sin lanterninkrönta huv år 1819. En gravhäll av gjutjärn som tidigare, så sent som år 1926, har legat utanför den norra korsarmens ingång som trappsteg finns numera inne i kyrkan. På gravhällen finns årtalet (Anno) 1663 samt texten "Jagh vet at min förlosare lefver".
Kyrkogården
Ett trästaket har tidigare omgärdat kyrkogården men 1959 diskuterade man en ny inhängnad. I ett yttrande från Byggnadsstyrelsen rekommenderade man ett gjutjärnsstaket. Kyrkogården idag omges av klippta häckar av måbär och oxel samt mot norr en rad med sibiriska granar. År 1959 togs alla stenramar, gjutjärnsstaket och häckar runt gravplatserna bort. År 1972 avlägsnades alla grusgångar och ersattes delvis med plattgångar. 1973 utvidgades kyrkogården åt norr.
Gravar
I en av kyrkogårdens äldsta bevarade gravar ligger Åldermannen Hans Hansson från Lerslätten, 1794-1867 begravd. På stenen finns ett stycke ur Predikaren som lyder: "Ty Stoftet måste återkomma till jord igen Såsom det hafver och anden till Gud igen den honom Gifvit hafver." I en annan äldre grav ligger bergsbruksidkaren Olof Nilsson, 1808-1879 och hans hustru Kristina Olsdotter, 1813-1859. Stora gravstenar av granit har rests över församlingens präster. Kyrkoherdarna Alexander Holm, 1804-1888 och P. E. Ramström, 1842-1924. En annorlunda gravvård har Marja Hansdoter. På gjutjärnskorset är tre bokstäver i efternamnet upp- och nervända.
