”Till den öppna folkkyrkans kännetecken hör att det finns utrymme för olika fromhetstraditioner och teologiska orienteringar. På undervisningens område innebär det att formerna skiftar och att verktygen och de pedagogiska metoderna är många. Denna mångfald är en tillgång. För att kunna tala med olika slags människor, krävs olika språk – även det ordlösa språket. Givet att undervisningen utgår från ett evangeliskt centrum och har en folkkyrkoteologisk ambition, rymmer kyrkans undervisning stor variation i uttryck, former och språk.”
(Ur Kyrkostyrelsens skrivelse 2019:5, inför Kyrkomötet 2019 med temat Undervisning)
Från 1665 har Göteborgs stift fungerat som självständigt biskopsdöme. Många olika strömningar, riktningar och rörelser har påverkat det som idag ger Göteborgs stift dess identitet. Under sent 1600-tal växte den pietistiska rörelsen fram med dess betoning på lekmännens roll, individuell omvändelse och Bibels betydelse. Även gammalkyrkligheten, som ses som ett samlingsbegrepp för de rörelser som har sina rötter i luthersk-pietistiskt väckelse från 1700- och 1800-talet, har präglat och präglar än i dag Göteborgs stift.
Rörelsen kännetecknas bland annat av en vilja att bevara och främja en biblisk kristendom så som den tagits emot från tidigare generationers evangelisk-lutherska tro. Främst i Bohuslän, från 1800-talet och fram i våra dagar, har den gammalkyrkliga fromhetstraditionen Schartauanismen tagit gestalt. Den lyfter särskilt fram Ordet, den enskilda människans frälsningsmöjlighet genom nådens ordning, sakramenten och ämbetet med en stark ställning gentemot lekmännen. Lågkyrkligheten, inom vilken EFS är den största rörelsen, med betoning av den organisatoriska friheten och lekmännens ansvar och betydelse är ytterligare ett sammanhang som har gett bidrag till stiftets identitet.
Högkyrkligheten med dess betoning på ämbetet, sakramenten och liturgin banade väg för den nattvardsväckelse som så småningom bland annat ledde till att tillsägandet om tillträdet till nattvardsbordet togs bort ur ”Ordning för konfirmation” i 1986 års Kyrkohandbok. 1989 bildas Oasrörelsen (1983-1989 Referensgrupp för andlig förnyelse i Svenska kyrkan), en fristående evangelikalt inriktad karismatisk rörelse som betonar Bibelns sanning, enskild omvändelse, bönens kraft och nådegåvornas tjänst till församlingen. (Inspirerat av Svenska kyrkan – historia, identitet, verksamhet och organisation, Sören Ekström, 2014, Svenska kyrkan)
I Göteborgs stifts program för lärande och undervisning är det naturligt att formuleringarna är i samklang med den nationella satsningen ”programmet Lärande och undervisning”. Det innebär att ansluta till Folkkyrkans breda mittfåra från 1900-talets början och framåt. Den tar sin utgångspunkt i den territoriella församlingen där ordet och sakramenten konstituerar kyrkan och Guds nåd omsluter alla utan att människan själv har företagit sig någonting. Där vi får räkna med att evangeliet har en bundsförvant i varje människas hjärta och där är ärendet att hitta anknytningspunkter mellan Bibelns stora berättelse och människans liv, den lilla berättelsen. I detta ligger också en medvetenhet om att Gud redan är närvarande i den människa kyrkan möter.
”Uppdraget blir då att sträva efter att synliggöra den närvaron, att utgöra ett tecken på den och inbjuda människor att bejaka den.”
(En kyrka i mission, Jan Eckerdal, 2017, Verbum)
In i den kontext som är Svenska kyrkan i Göteborgs stift, och dess arbete med den grundläggande uppgiften, lyfter vi också in influenser från andra delar av Kristi världsvida kyrka. Från befrielseteologin i Latinamerika bär vi med oss uppmaningarna Se – Bedöm – Handla. Det innebär att lärande och undervisning alltid tar sin utgångspunkt i den enskilda människans och hens omgivande gemenskaps frågor, utmaningar och möjligheter.
Thomas H Groome, professor i teologi och religionspedagogik vid Boston College i USA, har sedan början av 1980-talet intagit en respekterad plats bland religionspedagoger i USA och världen och påverkat även Svenska kyrkans arbete med lärande och undervisning. Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete utgår till stor del från Groomes teorier och tänkande. Genom Rune Larsson, universitetslektor emeritus vid CTR vid Lunds universitet, har Thomas H Groomes grundtankar introducerats och översatts till en svensk kontext.
Hit hör synen på kunskap som ett sätt att leva där huvudets, hjärtats och handens dimensioner smälter samman i ett förhållningssätt, en ständigt reflekterad livspraxis. Den undervisningsprocess han beskriver med fem rörelser, som han kallar movements, är en fruktbar och meningsfull modell i arbetet med lärande och undervisning:
- Om att benämna och ge uttryck för nuvarande praxis
- Kritisk reflektion över deltagarnas nuvarande praxis
- Ge tillgång till kristen eller annan trostradition
- Dialektisk tolkning i mötet mellan trostraditionen och deltagarnas livsberättelser
- Ställningstagande och ansvar för sin livspraxis.
I den tid som är vår blir det också viktigt att lyfta in perspektivet av hur vi ger plats för varandra och den andre. Hur kan vårt lärande och vår undervisning präglas både av tryggheten och kärleken över det egna och nyfikenheten på den andra. Krister Stendahl, biskop i Stockholms stift 1984-1988 (och med rötter i Halland) påminde på sin tid oss som kyrka om att tala väl om den andre samtidigt som vi sjunger vår sång till Jesus. Att vi som kyrka i vårt lärande och vår undervisning står fast förankrade i den synen är absolut nödvändigt när både polarisering och krafter som vill utmana demokrati och mänskliga rättigheter tar större plats.