Den ena betydelsen av ordet dop finns kvar i ordet elddop. Vi får möta sorg, smärta eller svårigheter i våra liv. Men på något sätt tar vi oss igenom den svåra tiden med livet i behåll. I efterhand kan vi se tillbaka på det vi varit med om som en tillfällig kris och svårighet, och nästan som en möjlighet för oss att växa och utvecklas. Vi säger att det var ett elddop vi gick igenom, en eld som härdar guldet, ett dop som renar människan. Och även Jesus talar om dop på detta sätt. Om sitt lidande säger han: ”Jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över.”
Den andra betydelsen av ordet dop finns i ord som barndop och vuxendop. Sådana dop sker i kyrkan. Jesus talar om dem mer än en gång. Och de leder våra tankar åt olika håll. Någon tänker på hur en god Gud tar oss i sin famn innan vi gjort något för att förtjäna det, som att bli upptagen i en varm gemenskap. Någon tänker på det ansvar som ligger i att vara döpt och vilja leva som Jesus. Medan någon annan tänker på dem som ännu inte fått del av dopets tecken och därför kan känna sig utanför.
Från början var dopet inte avsett att bygga murar mellan dem som var döpta och dem som inte var det. Särskilt tydligt är detta i Nya testamentets äldsta skrifter, där Paulus gång på gång hänvisar till dopet för att visa på människors likhet inför Gud och varandra. Dopet skall lära oss att inte göra skillnad på jude och grek, slav och fri, man och kvinna. Dopets nåd och trons nåd blir till slut så stor att varken tro eller dop kan skilja oss åt inför Gud. Så kan Titusbrevet tala om att bara nåd räddar oss till Gud.
Vi kan följa hela argumentationen i Paulus brev till galaterna. Vi kan läsa i hans första brev till korinthierna. Och Paulus argumenterar på samma sätt i Romarbrevets sjätte kapitel. Inte heller här tar Paulus upp dopets tema för att visa på skillnaden mellan folk utan tvärtom. Brevet har handlat om att judar och andra folk är lika inför Gud. I slutet av kapitel fem har Paulus triumferande ropat ut: ”Alltså: Liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdig gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.”
Efter sådana uttryck för Guds översvallande nåd vet Paulus att många läsare protesterar. Vad innebär nu detta? Skall vi kanske synda desto mer, om det nu bara gör att Guds nåd ökar ännu mer? Paulus låter oss ana ironin hos dem som han kritiserar och sedan ger han sitt svar. Han försvarar den stora nåden. Inte skulle de människor som blivit döpta in i Kristus missbruka denna nåd! De vill ju präglas av den Gud som de lever i en så nära förening med. Dopet blir därmed både ett tecken på Guds nåd och en garanti för att nåden inte missbrukas.
Men redan när Johannesevangeliet skrivs, en generation efter Paulus brev, händer det i något fall att man hänvisar till dopet för att göra skillnad på folk. Den som inte blir född av vatten och ande, skriver evangelisten Johannes, kan inte komma in i Guds rike. Nog antyder detta att dopet har förvandlats från ett tecken på nåd till ett krav att uppfylla.
Hur skall vi då göra idag? Är vårt dop något som förenar oss med Gud och ytterst visar på samhörighet med alla människor? Eller är dopet något som skiljer oss från dem som inte är döpta? Kan vi hitta tillbaka till Paulus radikala syn på dopet som nåd och evangelium? Det är här som tanken på elddopet kunde vara till hjälp. Kanske var dopet inte alls tänkt som en storhet i sig själv. Kanske skall dopet få tyda och tolka det liv vi lever och den värld vi lever i, för att ge hopp och tro i svåra situationer för oss själva och för världen.
Jesus såg sitt lidande och sin död som ett dop. På något förunderligt sätt slutade lidandet inte i död och förintelse utan ledde vidare till nytt liv. När vi på ett symboliskt sätt döps i Jesu namn kan det få vara ett tecken på att också vår sorg och smärta kan ses som elddop, som inte slutar i tomhet utan leder vidare. Inte så att Gud ville det onda, men så att Guds livgivande krafter bär oss igenom det svåra, även när dödens krafter ser ut att vara starkast.
Dopets tecken kan fungera på detta sätt för oss både som individer och som mänsklighet. När nedbrytande krafter verkar starkare än de krafter som upprätthåller liv kan dopets tecken visa oss ett annat mönster och ge oss mod att stå på livets sida. Som profeten Hesekiel kan vi tro på möjligheten att åter följa livets Gud och leva i fredens rike. Som Mose kan vi vandra genom livets hav och öknar utan att ge upp.
Österlandets människor mindes den stora översvämningen som en gång hotat hela deras kontinent. De kunde tolka denna katastrof som ett dop för hela skapelsen med löfte om nytt liv. På samma sätt kan också vi se tidens hot mot miljön och mot livet på jorden som elddop som vi går igenom tillsammans med andra levande varelser.
När vi ser lidandet och döden i dopets mönster så kan vi kanske våga tro på livet. Vi ger inte upp när regnet faller. Vi bygger båtar. Och vi ger inte upp när isar smälter och vattnet stiger mot våra kontinenter. Vi tar itu med orsakerna och vi tar till oss Guds löfte till Noa i berättelsen: ”Aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” Vi skall göra allt vi kan för att löftet skall uppfyllas.
Text: Sven Hillert, ur ”Hopp och tro i helig text” (2009)
Finns i sin helhet att ladda ner som PDF på www.svenhillert.se