Kyrkoherde Åke Levenstam tog initiativ till ”bygget,” han hade en dröm om att skapa ett vägkapell. Åke och hans hustru Karin samlade Kyrkans ungdom i sitt hem i Varvs prästgård. Ungdomsgruppen tände på idén med ett vägkapell och ställde sina krafter till förfogande. Man hjälptes åt att lägga nytt golv i jordkällaren, vitmena väggarna och bygga altare och bänkar. Hela bygden ställde upp och bidrog på olika sätt med material och arbetsinsatser.
Man skapade verkligen något tillsammans på denna vackra plats. Så har det blivit en andaktsplats där många stannar till, beundrar utsikten, begrundar bibelcitaten på tavlorna och njuter av stillheten.
Vad har helgonet från 1100-talets Italien med ett vägkapell på Varvsbergets sluttning att göra?
Cirka 800 år har gått sedan Franciskus levde, men hans tankar om enkelheten, naturen och miljön lever kvar. Franciskus byggde inga kloster, han och hans bröder vandrade och missionerade på så sätt, de var på väg. För honom var fattigdomen och enkelheten en väg till Gud. Franciskus växte upp i Umbrien, ett landskap som till viss del påminner om skönheten i landskapet runt Varv. Franciskus såg Gud i naturen, för honom var det som om naturen var besjälad av Gud. Han såg där Guds underbara omsorg om människan. Så vill Franciskuskapellet än idag vara en plats där enkelheten råder, ge en motbild till allt vi tror vi måste ha för att få ett lyckligare liv.
I samhörigheten med Gud och med varandra kan vi slappna av och orka ytterligare ett stycke väg. Låta vinden som susar i träden viska ett budskap från Gud: ”Du är älskad och dyrbar.”