Kvällen med Helena Wessman i Visby domkyrka kom att präglas av en ovanlig närvaro och autenticitet. Redan från början blev det tydligt att detta inte bara skulle bli ett samtal om karriär och prestation, utan om livet självt – i dess skörhet och djup.
Med rötter i det gotländska musiklivet och en lång och framstående karriär inom svenskt kulturliv, från trombonist till ledande positioner inom institutioner som konserthus och musikhögskolor, finns en imponerande yttre berättelse. Men under kvällen riktades ljuset mot det som ligger bakom: människan, erfarenheterna och de inre rörelser som format hennes liv och ledarskap. Ett initiativ Helena själv tagit, genom att uttrycka att hon ville ta tillfället i akt och tala om det som är viktigt på riktigt.
Helena delade generöst med sig av sin uppväxt i Othem, där musiken inte bara var ett yrke för familjen utan en livsmiljö. Den gotländska kontexten, med dess närhet och förankring, beskrevs som en viktig grund.
Ett centralt tema under kvällen var just lyssnandet, att lyssna bortom orden. Wessman beskrev hur hennes ambition att uppfatta det som inte sägs har vuxit fram över tid. Hon talade om hur detta lyssnande kräver mod att stanna upp, också när det blir svårt.
Samtalet rörde sig vidare in i empati, inte som ett modeord, utan som en livshållning. Empati, betonade hon, handlar om att vara i kontakt med en annan människa utan att förlora sig själv. Det är en balans som kräver både öppenhet och gränser. Hon beskrev empati som något både kroppsligt och relationellt, en form av närvaro.
Hon återkom till hur hennes egen erfarenhet av att möta människor i svårigheter skapat en känsla av förbindelse, en igenkänning som i sin tur öppnat för en djupare förståelse av vad det innebär att bära någon annan i sin uppmärksamhet. I detta sammanhang uppstod en naturlig koppling till förbönen, som ett sätt att fortsätta lyssna, också när orden tagit slut.
Ett av kvällens mest berörande tillfälle var när Helena med stor öppenhet talade om sin egen ångest. Hennes ärlighet skapade ett rum där det svåra fick närma sig utan att bli överväldigande. Samtalet stannade inte i mörkret, utan fördes varsamt vidare mot de erfarenheter och insikter som hjälpt henne igenom. Ångesten beskrevs inte enbart som ett hinder, utan också som en signal om att något i livet är på allvar.
Genom hela samtalet delade hon generöst med sig av konkreta verktyg, inte som färdiga lösningar, utan som erfarenheter att pröva. Hennes rika språk och mod att dela sin egen resa gjorde att många kunde känna igen sig. Hon berättade också hur dessa existentiella erfarenheter blivit en del av hennes ambition kring sitt ledarskap: att våga göra det svåra talbart.
Mot slutet av kvällen fick dessa teman också ta kropp i en gemensam stund av stillhet. Förbönen fick gestaltas i praktik, som ett enkelt men djupt sätt att stanna kvar hos en annan människa i tanken och inför Gud. Det blev ett stilla och samlande ögonblick hos de cirka 150 åhörarna som knöt samman samtalets olika trådar.
Efteråt, under minglet, uttryckte många en tacksamhet över att ha fått ta del av Helena Wessmans tankar. Flera återkom till hur hon lyckats sätta ord på sådant de själva burit, men kanske inte tidigare kunnat formulera. Kvällen upplevdes av många som både igenkännande och vidgande, en påminnelse om att det som är mest personligt ofta också är djupt gemensamt.
Sammantaget blev det en kväll där lyssnandet stod i centrum, inte bara som tema, utan som erfarenhet. Ett lyssnande som öppnade och förband oss som var där. Domkyrkokaplan Petra Guteskär konstaterade att sådana här livsviktiga samtal vill vi ha i katedralen varje tisdag året runt.
”Vilken fantastisk kvinna. Inspirerande. Berörande”, konstaterade en åhörare innan det var dags att avrunda kvällen.
TACK Helena för en allt igenom LIVSVIKTIG afton i katedralen!