Åttonde säsongen av Livsviktigt är i gång - en samtalsserie som rör sig i livets existentiella landskap. I Sankta Maria domkyrka samlades en stor skara för att ta del av säsongens inledande kväll.
Kvällen inleddes med att musikern Jakob Norin framförde Spiegel im Spiegel av Arvo Pärt - en stilla, genomlyst ton som lade rummet öppet. Därefter välkomnades kvällens huvudtalare, K.G. Hammar.
Föredraget rörde sig mellan historiska nedslag i Dag Hammarskjölds liv och reflektioner kring mystikens betydelse. Hammar ledde åhörarna genom skeendena som formade Hammarskjölds väg, fram till hans sista tid. Den medeltida mystiken och Martin Bubers inflytande fick särskilt utrymme.
”Allt hänger ihop och allt vilar i det som är större”, citerade Hammar och fördjupade citatet med både kunskap och personlig erfarenhet. Ett annat ord av Hammarskjöld fick stanna kvar i rummet: ”Du som jag ej känner men tillhör.”
Ett huvudtema under kvällen var egots tillbakaträdande. Hammar beskrev hur Hammarskjöld såg egots begränsningar – hur det kan stå i vägen för klarhet och ansvar. ”Kärlek är en kraft som uppfyller när man lever i självförglömmelse”, citerades det.
Det var i mötet mellan Hammarskjölds andliga hållning och Hammars egen tolkning som kvällen fördjupades. Tankar blev inte bara ord utan erfarenhet. Stillheten i katedralen var påtaglig - som om rummet själv drog efter andan.
Hammar återkom till Hammarskjölds uttalade önskan att leva i ett uppdrag värt att dö för. ”Kom ihåg, du tjänar en idé, inte FN som institution. Du tjänar uppdraget bakom institutionen - människors längtan efter fred.”
Kvällen avslutades med en påminnelse om det sant livsviktiga - för människan och för planeten. En uppmaning att följa mystikernas spår och låta egot träda tillbaka tillsammans med den omättliga materialism som präglar vår tid.
Samtalet blev också en fond till Hammars skönlitterära debutroman Den längsta resan. Bokhandlaren Rolle från Wessman och Pettersson fanns på plats och kön ringlade lång för signerade exemplar.
Under minglet märktes ett behov av att få tala vidare. Många lämnade domkyrkan med ett stilla allvar och en fördjupad inspiration.
”Det här borde vi ha varje vecka”, sa en kvinna innan hon gick ut i Visbykvällen.
Vi håller med. Tack, K.G. Hammar.
