Under tisdagskvällen gästades föreläsningsserien Livsviktigt i Sankta Maria domkyrka av Annika Östberg. Hon bär på en livsberättelse som har berört människor långt utanför Sveriges gränser.
Som ung flyttade hon till USA. Ett liv präglat av svåra livsval, droger och destruktiva relationer kom att leda fram till en rättsprocess där hon dömdes till livstids fängelse för mord som hennes dåvarande pojkvän begick med henne närvarande. Under nästan tre decennier satt hon i amerikanska fängelser innan hon till slut fick återvända till Sverige för att avtjäna den sista tiden av sitt straff.
Hennes berättelse är en berättelse om konsekvenser och ansvar – men också om förändring, hopp och möjligheten till ett nytt liv.
Kvällen inleddes med några skämtsamma rader, men snart lade sig skratten. Den fullsatta kyrkan – omkring 350 personer hade sökt sig till domkyrkan denna kväll – blev andäktigt tyst. Under större delen av föredraget vilade en kompakt stillhet över rummet när Annika delade sin livsberättelse.
Annika talar öppet om ansvar. Om de livsval hon själv gjort och om de människor hon valt att omge sig med vilket ledde till den långa ovissa fängelsetillvaron, med sin början i dödscell i väntan på avrättning. Det förändrades sedan till insikt om trolig livstid inom fängelsets murar.
”Till slut fanns det inget kvar att leva för”, berättade hon. I sin djupaste förtvivlan bad hon till Gud: Ta mig härifrån. Då menade hon inte fängelset – utan livet självt.
Men något förändrades. Hundar kom in i anstalten genom ett program där intagna fick arbeta med dem. Det blev början på en ny väg. Från ett liv där allt kretsat kring jag, jag, jag började hennes blick riktas mot andra.
Till slut accepterade hon tanken att hon kanske skulle tillbringa resten av sitt liv i fängelse.
Hon började hjälpa andra kvinnor i fängelset. Hon lärde dem läsa och skriva, studerade själv juridik för att kunna bistå dem i deras ärenden och fick efter hand förtroendeuppdrag inom anstalten. Genom det arbetet utvecklades också hennes förmåga att tala, medla och förhandla.
”Jag kämpade för många och började ana att det fanns en mening med mitt liv”, berättade hon. ”Jag lärde mig diplomati, kompromiss och att prata.”
När hon i dag beskriver sitt liv säger hon att det överträffar allt hon någonsin kunnat drömma om under åren i fångenskap. Runt sig har hon människor, vänner och hundar – ett liv fyllt av relationer och mening och förmågan att uppskatta det lilla.
Föredraget avslutades med orden:
”Jag vet att den Gud som hållit mig vid liv genom allt det här – som gett mig hopp, tro och livsmod – inte kommer att släppa taget om mig nu.”
Under kvällens mingel visades privata fotografier ur Annikas egna album. Många stannade länge kvar i kyrkorummet och tog del av bilderna och samtalen med Annika fortsatte långt efter att föredraget avslutats.
De många samtalen efteråt vittnade om hur hennes berättelse öppnar något hos dem som lyssnar. Flera beskrev upplevelsen som att lyssna till en ljudbok – så stark var närvaron i rummet. Sällan har domkyrkan, med en så stor lyssnarskara, varit så stilla och uppmärksam.
En besökare formulerade sin upplevelse så här:
”Vi får följa med på en livskarusell av droger, smärta, svek, skam och skuld. Men ljuset, kärleken från medmänniskan och Guds närvaro gör att såren sakta torkar och livet orkar en dag till. Jag tar med mig att vi människor verkligen hör ihop.”
För oss som församling var det också särskilt fint att höra hur Svenska kyrkan i utlandet hade haft betydelse för Annika under de många åren i USA.
En livsviktig kväll i katedralen!