Sedan 2008 är det Marita Nilsson som är receptionist och numera även ansvarig för konferens, internat och städ på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Hon är med andra ord den som man ofta möter först, den man vänder sig till med frågor och den person som har överblick och koll på det mesta, om inte allt, som händer på skolan.
Efter 17 år på skolan är det dags för en ny fas i livet. Vecka 28 2025 går Marita i pension, och lämnar då över stafettpinnen till Åsa Dahlstedt.
Hur hamnade du på den här tjänsten?
– Jag bor alldeles i närheten och hade hjälpt till lite vid julbord och sådär och lärt känna folket som jobbat här genom åren. När receptionstjänsten blev ledig fick jag tips om att söka den. Tidigare har jag jobbat på förskola och även drivit ett föräldrakooperativ tillsammans med andra föräldrar. Jag trivs väldigt bra med rollen att möta många människor. Jag känner väl att jag har en sida som är omhändertagande, jag vill se till att gäster har det bra helt enkelt.
Hur känns det att sluta?
– Det känns bra, jag känner starkt att jag har gjort mitt och att jag är redo för en ny fas. Men jag vet att det kommer bli jättejobbigt att sluta. Det tar ganska många år att bygga upp goda strukturer och bygga upp den kunskap och det mandat som behövs för att kunna fatta bra beslut. Men det känns väldigt bra att veta att det är Åsa som ska ta över, det kommer bli jättebra.
Vad kommer du sakna mest?
– Många saker. Fikastunderna, snattret med mina närmsta kollegor i korridoren. Fortbildningsveckan är en grej som det är mycket planering med, men som är väldigt rolig när den är igång. Det har varit en ynnest att få jobba här, med musik runt sig hela dagarna och fina utställningar som konstdeltagarna gör. Det tröttnar jag aldrig på. Det är så fin akustik när man hör musiken nerifrån källaren, man får gåshud. Den här miljön är så fin, sommaren och våren är absolut bäst men alla årstiderna är underbara här.
Vad är det konstigaste du fått lösa?
– Skolan ligger ju granne med en gård, så det har hänt att det sprungit in katter under en gudstjänst till exempel. Någon gång kom det några gäss och speglade sig i dörren och även kossorna har rymt någon gång. Under pandemin var det ju mycket runt skolsituationen som behövde lösas, det var en riktig pärs. Jag minns att det var en ganska rolig syn när internatdeltagarna som insjuknat hänvisades till att sova i Kyrkans hus. Då gick det som ett litet lämmeltåg med deltagare över gräsplanen, med varsin kudde och filt under armen.
Hur har det varit att jobba så nära deltagarna på skolan?
– Ja, man blir ju väldigt fäst vid dem. Det är nästan så jag börjar gråta nu… det är verkligen sorgligt när de slutar. Många tittar in hos mig när de behöver prata lite. Jag har alltid en godisskål i receptionen att ta fram vid sådana tillfällen. En deltagare kom fram till mig vid en skolavslutning och kramades och tackade mig för att jag sett henne när hon var ny.
Vilken är din favoritplats på skolan?
– Jag är väldigt förtjust i ytan utanför kapellet, mot klockstapeln till, med de fina stenmurarna där. Matsalen är väldigt trivsam. Och så tycker jag att det är en så fin syn när man anländer till skolan och ser hela miljön, med den stora gräsplanen och husformationen som omger den.
Vad ska du göra nu?
– Det blir mycket hus och hem och barnbarn. Jag har tänkt att ta upp körsång igen, träffa vänner och så. Jag försöker bortse från alla som säger att jag inte ska tro att jag kommer få mer tid. Jag ska försöka slutföra projekt i mitt hus, utveckla något intresse eller förkovra mig inom något. Jag kanske rentav återvänder till skolan till någon seniorkurs!
Vilket tips vill du ge den som jobbar som receptionist eller liknande?
– Att lyssna på alla, både när det är positivt och negativt. Det mesta går att reda ut.
Charlotte Granrot Frenberg