Många tvingas nu vara hemma på grund av att de tillhör någon av riskgrupperna. Allt fler jobbar eller studerar hemifrån. Medan andra sitter i coronakarantän. Det ger mer tid, kanske till exempel till att läsa en god bok.
En av de romaner som hjälpt mig att leva mig in i påskens dramatiska händelser är Barabbas av Pär Lagerkvist. Den har för övrigt också blivit film. Barabbas är den fånge som Pilatus på folkets begäran friger istället för Jesus. Lagerkvist beskriver hur Barabbas sedan blir vittne till hans lidande på korset och får höra om hans uppståndelse. Motvilligt fascineras han av Jesus. Längtar efter att tro på honom. Samtidigt som han kämpar med sitt tvivel. Något som blir extra tydligt när den romerska ståthållaren frågar honom varför han ristat in ”Christos Iesus” på sin slavbricka. Barabbas svarar utan att se upp: ”För att jag gärna ville tro.” I en av texterna för den här söndagen berättas det om lärjungen Tomas, som även brukar kallas för Tomas Tvivlaren (Johannesevangeliet 20:24-31). Han hade svårt för att tro att Jesus levde igen, fast på ett annorlunda sätt än tidigare.
Mötet med Jesus - den uppståndne - gör att han vågar tro och hoppas.
Vi är nog många som i likhet med Barabbas och Tomas gärna vill tro. Men som liksom dem, särskilt i tider av oro och rädsla, kämpar med vårt tvivel. Kämpar med att våga hoppas på det som är grunden i själva uppståndelsetron: nämligen att livet, ljuset och kärleken trots vår motsatta erfarenhet är starkare än döden, mörkret och ondskan. Tvivlet och viljan att våga tro går ofta hand i hand.
I en av våra psalmer formuleras det så här:
”Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro att kärlek är
den makt som ändå världen bär.”
(Psalm 219:1)
Jan Olov Fors, präst Västermalms församling