(Ur Spira nr 3 2024)
Det var trädgårdsmässa i Älvsjö. En av föreläsarna talade om trädgårdens och naturens läkande förmåga. Jag blev oerhört nyfiken och började leta utbildningar, litteratur och forskning som öppnade världen än mer för mig.
Jag lärde mig om naturens läkande förmåga, skogsbad och stressrehabilitering i naturen. Numera talar många om naturen och skogen som både rekreation och andligt rum, men också som läkande rum. Det är en kravlös relation – du kan sitta på en klippa och titta över havet och havet kräver inget av dig – här kan du bara vara.
Jag började erbjuda både sorgegrupper och livsgrupper där vi använde trädgården och naturen för att bearbeta förluster och livssituationer. Det finns så många användbara metaforer och symboler. Vi grävde i komposten, skötte om den och talade om att förvandla skit till guld. Vad betyder det som metafor – har vi dåliga erfarenheter i livet som är möjliga att gräva i och omvandla till näring för liv och växt? Och oj, vad mycket ogräs vi rensade bort ur våra liv för att ge livsutrymme för annat att växa.
Höstens arbete av att gräva upp, skörda och förbereda för vinter blir en berättelse om nödvändigheten att gå från liv till död och från död till liv. Redan på hösten finns våren i växten, vågar vi tro det om våra liv också?
Naturen ger mig så mycket hopp, ger mig språk för liv. Men jag vet att jag behöver ge hopp till naturen och verka för att skogar, sjöar och hav ska fortsätta att leva och vara friska.
Text: Lena Fagéus