I maj 2018 började tanken att bryta upp att gro. När jag nu är på plats som kyrkoherde i Umeå pastorat, vet jag inte riktigt hur det gick till. Hur såg rörelsen till förändring ut?
Under förra året fick jag följa några personer som långsamt närmade sig kyrkan och en kristen tro. En av dem beskrev hur prästens leende på ett dop fick det att klicka till i henne. Längtan fanns där, men hon hade i alla år tänkt att hon inte skulle kunna få plats i kyrkan. Leendet startade en rörelse som gjorde att hon tog steg för steg in i en ny värld.
Det är fantastiskt att följa med när en person går från ensamhet till gemenskap, från oro till förtröstan. Känslan är att jag inte kan påverka rörelsen. Jag bara gläds över den.
Men det finns andra rörelser som inte är lika roliga att följa. Populister och klimatförnekare tar allt mer utrymme. Vanmakten känns som att jag står med en blomspruta med vatten i en värld som brinner. Jag väljer ändå att tro att det är värt att tala om människans och skapelsens värde. Därför är jag glad att vara en del av kyrkan – som i sig är en motrörelse. Varje vecka bryter vi och delar bröd med varandra som en sätt att tala om rättvisa och tillhörighet. Varje vecka talar vi allvarliga ord om ansvar och att våga se vad som är möjligt att göra för andra och för världen.
