N är Kristina Jannerbo ska nämna tre avgörande händelser i livet är den första ett ”solidariskt kafé” i nyinvigda Mariakyrkan på 80-talet. Besökare från en vänförsamling i Tanzania sjöng och sålde hantverk och elvaåriga Kristina blev plötsligt övertygad om vad hon ville i livet, nämligen åka ut i världen och ”hjälpa till”.
Den andra händelsen inträffar cirka tio år senare. Kristina har via en spanskalärare i gymnasiet kommit i kontakt med flyktingar från Mexiko och hankar sig fram som engelskalärare samtidigt som hon är volontär i ett flyktingläger i Mexiko via katolska kyrkan. Invånarna lever i hyddor med jordgolv och utedass.
– Det var en mardröm. Min dröm var att åka dit för att hjälpa till, men jag upptäckte att jag inte kunde någonting!
Så Kristina flyttade till Mexico City och började läsa statsvenskap, fredsforskning och genusvetenskap på distans från Uppsala universitet. Parallellt jobbade hon på en tidning och gjorde opinionsundersökningar. Något år senare flyttade hon hem till Sverige.
– Jag klarade ett år, säger Kristina och ler.
Sedan dess har olika länder i Latinamerika varit hemma. Hon har varit anställd av Kristna Fredsrörelsen, Diakonia och nu senast Individuell Människohjälp, IM. Hon har bott på landsbygden och i storstäder i Mexiko, Colombia och Guatemala.
Det är i Latinamerika hon mött – och möter – människorna som hon nämner som sin tredje avgörande händelse. Längre ner kan du läsa mer om Teodora som satt i fängelse i tio år för att ha fått ett dödfött barn och nyblivna pappan Daniel som blev skjuten i ryggen.
– Det händer något när man ser människor som levt i helvetet komma igen med värdighet. Mitt jobb i en biståndsorganisation handlar mycket om budget, personalansvar och partnerorganisationer. När jag träffar personer som Teodora och Daniel kan jag känna – det spelar roll vad vi gör! 100 kronor till ett hygienkit är jätteviktigt. Väldigt små insatser gör stor skillnad på rätt ställe.
I dag leder Kristina IM:s arbete i centralamerika från kontoret i natursköna Panajachel, intill sjön Lago de Atitlán, tre timmars resa från Guatemala city. Hon bor med sin man Alberto och döttrarna Freja och Moa i ett turisttätt område, som är förhållandevis säkert. Hon kan cykla till kontoret och gå hem med en dator under armen.
– Det är inte våldsamt, men extremt fattigt, säger hon. Få av döttrarnas kompisar har kött i lunchlådorna och en tioårig klasskompis jobbar varje dag efter skolan. De flesta familjer delar på en cykel och lego är en lyxprodukt.
Vid de årliga besöken i Umeå på sommaren, och ibland till jul, uppskattar Kristina särskilt hur service som vatten, avlopp och sophantering bara fungerar. Och så alla platser som är privata i Latinamerika men offentliga i Sverige – lekparker, cykelvägar och stränder.
– Det är verkligen värt att värna, säger Kristina, som kan oroas över att segregeringen och inkomstklyftorna verkar öka i Sverige.
– Konsekvenserna på samhällsnivå är otroligt allvarliga.
Bland människor som Kristina möter i Latinamerika är bilden av Sverige ofta väldigt romantiserad. Det berättas att svenska fängelser måste stänga för att det inte finns några fångar. Och att även Sverige har en ursprungsbefolkning känner nästan ingen till. I Guatemala är hälften av befolkningen från ett 20-tal olika grupper av ursprungsbefolkning. Rasismen integreras i personen, så att människor skäms för sitt folk och för sitt språk. När svenska ambassaden i Guatemala visade filmen Sameblod passade IM på att även visa den i Panajachel.
– Det blev väldigt starkt, särskilt när huvudpersonen tar avstånd från sitt ursprung. Det var svårt för många att förstå att det kan finnas ”vit” ursprungsbefolkning, berättar Kristina.
Själv har Kristina upptäckt egna fördomar om ursprungsbefolkningen på landsbygden.
– Jag tänkte att de lever tillsammans, att kvinnorna lagar mat ihop och pratar.
I de projekt som IM stöder är situationen en helt annan. Många blir mammor redan i 14–15-årsåldern. Barnen och familjen är hela deras liv. De vaknar, lagar mat, tar hand om barnen och får sällan lämna huset utan tillåtelse från sin man. Ofta utsätts de för våld. Att jobba med genusfrågor och mänskliga rättigheter här handlar ofta om väldigt basala saker.
– Första steget är att få ut kvinnorna ur huset. De brukar få tillåtelse att delta i våra grupper ifall familjen får något tillbaka – som frön eller plantor till en trädgård.
I grupperna samtalar kvinnorna för första gången med andra om vad man äter, om man får slå sina barn och/eller sina fruar. Kvinnor som organiserar sig lär sig på så sätt grundläggande rättigheter, som rätten till sin kropp.
– Jag hör fantastiska historier om hur det sker faktiska förändringar för kvinnor som går med i grupperna. Som en 22-årig kvinna som sa till sin man att ”om du slår mig kommer jag att anmäla dig”, berättar Kristina. På sikt leder det till att barn växer upp med pappor som inte slår mammorna.
Text Ulrika Ljungblahd