De första kristna hade ett hemligt tecken för att ge sig till känna. De ritade en halv fisk i sanden och om den andre fyllde i så att det blev en fisk så visste de att de delade tron. I dag kan vi öppet och fritt berätta om vad vi tror – i alla fall har vi lagstiftning som garanterar det. Men hur är det egentligen att tala om tro? Jag är inte så säker på att vi frimodigt talar om det. Det skulle vara spännande om samtalet blev friare, om vi vågade låta samtalet djupna. Jag tror att våra liv skulle förändras om vi vågade låta samtalet bli djupt personligt och handla om mening, om tro, om liv.
En halv fisk är bara ett streck i sanden som blir begriplig först när jag ritar nästa streck. Jag väljer att tro att det finns en lång rad med hemliga tecken som Gud ritar i sanden, små tecken på Guds omsorg, närvaro och kärlek. Tecken som jag ser först när jag övar mig på att se dem. Jag kan öva mig att se Gud i ljuset som återvänder, i vännernas omsorg, i den varma blicken hos en främling.
Det finns hemliga tecken. Gud är här och väntar på att vi ska rita vårt streck i sanden.
