Krönika: ”Hur luktar Gud?”

Nyhet Publicerad Ändrad

Jag ska iväg på klassresa och vi ska sova borta en natt. Viktigast i packningen är mammas tröja. Den som jag velat att hon ska ha haft på sig innan, så att jag kan sova i den när jag ska vara borta. Den som luktar som bara min mamma gör. Doften som inte går att beskriva, men som är så tydlig för mig. Så trygg. Som gör att jag kan sova gott i den okända sängen som jag ligger i.

Dofter går inte att värja sig mot. De tar sig in i medvetandet vare sig vi vill det eller inte och påverkar oss starkt. Minnen och platser, som vi inte tänkt på sedan länge, kan genom en doft plötsligt bli tydliga. Dofter kan både få oss att rygga undan och få oss att le. Och människors dofter kan säga något om dem och om vår relation till dem. För ingen luktar väl så gott som den älskade? Eller små bäbisar som egentligen bara luktar av svett och kräks, men ändå precis som himmelriket.

Myemma Nilsson, diakon i Mariakyrkan. Foto: Lina Eriksson

Hur skulle doften av Gud vara? I Bibelns bok Andra Korinthierbrevet nämns kristusdoft. Visserligen jämförd med den rökelse och väldoft som spreds i de romerska segertågen, men ändå en doft som påminner om Guds närvaro bland oss. Doften som finns där och omsluter oss mitt i livet. Som inte går att värja sig mot. Hur den doftar är säkert olika för oss alla. Kanske som doften efter ett regn, som säger att stormen är över och att vi har kommit ut starkare. Eller som doften av ett rum med tända ljus, som låter oss komma till ro. För mig sprider Guds doft trygghet, kärlek och värme. Precis som tröjan jag fick med mig på klassresan.

Text: Myemma Nilsson, diakon i Mariakyrkan