Lisa Oscarsson är omtyckt organist i Umeå stadsförsamling och efterfrågad konsertorganist i Sverige, Norge och Tyskland med sömnad som en relativt ny hobby. När man möter en leende Lisa i en färgglad klänning associerar man inte i första hand till sorg, men den som hört henne framföra Vargsången ur Ronja Rövardotter lär minnas det. Stycket kulminerar i en hjärtskärande kulning, som har sitt ursprung i avgrundsvrålet när sonen Sebastian föddes livlös år 2012. Lisa tror inte att allt som händer har en mening, men konstaterar att personliga erfarenheter av smärta och sorger nog märks i hennes musicerande.
– Jag har blivit en bättre musiker. Det är inte lika viktigt att göra det jag tror är rätt, utan jag har en öppnare kanal till mitt eget hjärta, säger Lisa.
Den lyhördheten innebär till exempel att hon vågar satsa allt på en dansbandslåt vid en begravning, och att hon oftast förbereder tre-fyra olika postludier till varje högmässa för att kunna välja utifrån vad som händer i gudstjänsten. Hon vågar oftare följa sin magkänsla även vid sidan av orgeln.
Vi sitter vid köksbordet hemma i radhuset på Sandbacka, där Lisa bor med sin man Johannes och barnen Nora och Oliver. Överallt finns färgglada textilspår. De små tygelefanterna på köksbordet ska säljas till förmån för Spädbarnsfonden. I ett av rummen på övervåningen samsas tre symaskiner med en övningsorgel och små begravningskläder i spets som Lisa har sytt av gamla skänkta brudklänningar.
Via facebook-sidan ”Minsta kläder – minnesset och begravningskläder till små barn” får Lisa beställningar av sparkdräkter till barn som aldrig kommer att sparka i dem.
– Ingen ska behöva begrava sitt barn utan kläder, säger Lisa, som fortfarande kan gräma sig över att Sebastian som dog i hennes mage i femte månaden inte ens fick en egen mössa.
Att klä sitt barn är en del av ritualen i att bli förälder. När Lisa tänker på Sebastian i dag är det med glädje och kärlek.
– Jag är så stolt över att jag fick bli hans mamma.
När Lisa väntade lillasyster Nora ett par år senare väcktes hennes intresse för sömnad. Hon hittade en begagnad Huskvarna för 150 kronor på loppis och började sy bebiskläder. Samtidigt födde en Lisas kompis Katrin ett prematurt barn, och Lisa fick ingivelsen att sy kläder i storlek 36-38 och ta med till avdelningen, trots den sociala spärren att störa en nyförlöst. Sedan dess har det blivit hundratals barnkläder i så små storlekar att de inte finns i butikernas barnavdelningar.
Förutom att sömnaden blivit en efterlängtad hobby är kläderna ett konkret sätt att finnas till för människor i sorg. Det är dock musiken som Lisas främsta verktyg.
Lisa, som då hette Elisabeth Eriksson, började spela orgel när hon var elva år. Hon är uppväxt i en lägenhet på 80 kvadrat med sju syskon, så hon cyklade ofta till Kungsängens kyrka i Stockholmstrakten för att njuta av tystnaden, rummet och orgeln. Att spela piano var enkelt, med orgelns tre manualer och pedaler fick hon kämpa. Kanske var det därför hon fastnade för ”världens häftigaste instrument”.
– Jag spelade långa toner på orgeln i två år. Sedan lossnade det! Min begåvning är att öva. Det är det roligaste jag vet!
Redan då upplevde Lisa en längtan att möta människor genom musiken. Hon ville sprida tröst och hopp.
– Att trösta människor har alltid var en del av min kallelse. Jag har alltid älskat att spela på begravningar, det är djupt meningsfullt. Jag vill alltid göra det finaste jag kan, säger Lisa.
Förutom tre begravningar i veckan ingår även gudstjänster, körer och konserter i Lisas tjänst som organist. Dessutom har hon egna musikprojekt som Kondens med blockflöjtisten My Eklund. Deras kännetecken är ”äldre musik i ny kontext och ny musik i relation till historisk”. De spelar gärna specialskriven musik och flera konserter har sänts i Sveriges Radio. Lisa får också många konsertförfrågningar och lockas mer av en intressant orgel än ett flådigt konserthus. På önskelistan stod länge Thomaskyrkan i Leipzig där orgelmusikens främsta kompositör J.S. Bach är begravd.
– Orgeln är ett instrument som man måste åka till. Att spela barockprogram på en riktig barockorgel ger en helt annan förståelse för musiken.
Genom åren har Lisa Oscarsson övat tiotusentals timmar. Under sina elva år på olika musikhögskolor levde hon med musiken dygnet runt. Första åren i Umeå höll hon sju konserter per termin. ”Jag älskar konserter”. Sedan barnen föddes har hon blivit mindre gränslös med sin tid. Även kroppen begränsar antalet övningstimmar eftersom hon har mer eller mindre ständig värk i nacken efter mobbning och misshandel under skoltiden.
Men efter intensiva småbarnsår och en period av utmattning och återhämtning ser Lisa framemot att ta sig an större orgelverk igen. Just nu repeterar hon för konsert den 8 mars med blockflöjtist My Eklund och den 3 maj med Kjell Fagéus, en av Sveriges bästa klarinettister. Vid båda konserterna framförs nyskriven musik, speciellt beställd till Umeå stadsförsamling.
– Jag brinner för att beställa ny musik. Det behövs nytänkande så vi kan fortsätta att tolka Bibeln på nya sätt, säger Lisa.
Text Ulrika Ljungblahd