Det är detta som skiljer en inomkyrklig renovering från till exempel en vanlig köksrenovering. I köksrenoveringen handlar allt om funktion, om att snabbt kunna återgå till vardagens rytm. I en kyrklig renovering som syftar till att omfamna tillvarons högsta dimensioner som är öppna för, men inte uppenbara för alla, måste vardagen först dra sig tillbaka. Det heliga behöver lite space, ett mellanrum där det transcendenta kan börja förnimmas.
Bygger vi andaktsrummet för tidigt, innan resten har funnit sin form, riskerar vi att förlora just det. Rummet blir då endast ännu ett färdigt utrymme, snarare än den punkt som allt annat orienterar sig mot. Altaret är inte ett objekt bland andra; det är ett centrum, en lodpunkt. Allt som byggs runt omkring måste på något sätt veta var det står i förhållande till detta stilla tyngdfält, i en inomkyrklig logik.
Det finns något paradoxalt i detta arbete: det är på samma gång radikalt nytt och konservativt gammalt. När vi nu, i vår tid, med våra verktyg och vår estetik, formar ett nytt heligt i Tyringe, gör vi i själva verket detsamma som människor gjorde här för hundra år sedan. Då tog man också fram ett altare i denna bygd – ett altare som svarade på samma längtan efter att ge form åt det ofattbara. I augusti förra året firade vi detta jubileum, och är det som att tiden själv böjer sig och låter då och nu mötas i en tyst hälsning. Det var också dit mina frusna fötter förde mig när jag kom från samtalet med dig. Porten var öppen, lampan vid altaret var tänd och en liten stund stod jag bara där. I tiden och utanför den.
Den gamla dopfunten står där med sin slitna värdighet, nött av generationers händer och vatten bredvid samtida inslag och formspråk. De är vördnadsfullt framtagna, med tydliga syften i lyssnande och handling. Förvalta och utveckla levande kulturarv, som stiftsantikvarie Heikki Ranta upprepade på jubileets inledningsanförande. I den spänningen har Kyrkan alltid befunnit sig. Ibland i konflikt och disharmoni, ibland i samtal där djupen kan framträda.
Tradition är inte en stillastående yta, utan en rörelse genom tiden, där varje nytt tillskott kan lägga sig som ett lager över det gamla utan att utplåna det. Dåtiden kan lysa in igenom det närvarande.
I konsthistoriska termer skulle man kunna tala om rum som bärs upp både av romansk tyngd och modernistisk transparens. Men kanske är det mer fruktbart att se det som en form av andlig arkeologi. Våra föremål, gester, materialval kan gräva fram en berättelse om hur människor i på bygden har försökt förstå sin plats i tillvaron. Likt Tranströmers dikt Romanska bågar (1989) får vi fram valv på valv av betydelse, mening, djup och höjd i våra inre och yttre rum “... och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt”. Altaret, dopfunten, kalken de är inte bara redskap och saker, de är förmedlare och konkreta gestaltningar av erfarenhet, minne, hopp - och längtan.
