Första gången jag deltog i en pilgrimsvandring för snart 30 år sedan var det ett ganska nytt fenomen i modern tid. Jag kom dit som journalist, utsänd av Svenska Dagbladet och platsen var någonstans på landsbygden utanför Linköping, där jag fick vandra med en bit längs vägen. I gruppen deltog också biskopen Martin Lönnebo, som kommenterade det då nyvaknade pilgrimsintresset på sitt karaktäristiska långsamma, sjungande sätt.
– Man känner ju i hela kroppen att det är naturligt att vandra. Vi är ju faktiskt inte skapade med hjul och motor.
Ordet pilgrim har sitt ursprung i italienskan och betyder främling, för det var ju människor som gick långa vägar, som ett uttryck för botgöring eller i hopp om att få hjälp med sin eller någon annans hälsa. Historiker beräknar att 20–50 procent av Europas vuxna befolkning befann sig på vandring samtidigt under medeltiden. Det är enorma siffror.
Men när den medeltida pilgrimen var på väg till en särskild plats, en vallfartsort, är det vandringen i sig som är det stora målet för nutida pilgrimer. På vandringen utanför Linköping slog jag följe en bit med vårdläraren Kristina, som sa:
– Jag gör det här för att få känna den här inre ron. För att komma ifrån vardagen med alla krav och måsten. Jag tror att många skulle behöva det för att må bra i själen.
Pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström delade också sina tankar om vandringen:
– Det här är att möta själva livet, det friska och oanfrätta, som känns så befriande. En pilgrimsvandring skalar av och gör människor nakna på något sätt. Det är alltför många som går omkring och bär på oro i sin ryggsäck.
Idag finns det både längre och kortare pilgrimsvandringar. Här i Tierps pastorat blir det några kortare sådana under sommaren. Själv kommer jag att delta i den som börjar och slutar söndag 12 juli i Lövstabruk. Följ gärna med och upplev själv vad det kan vara och vad det kan ge.
.jpg?doprocessing=1&w=384&c=95&ci=0,139,2400,3000)