Det är en regnig dag, men i samtalsrummet i Kyrkans hus skiner solen. Svenska kyrkan Tidaholms nyvigda diakon Helena Almfors skiner upp rummet. Helenas hela person sprider alltid värme omkring sig. Helena har under de två senaste åren läst vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Lund, samtidigt som hon arbetat i Tidaholm som diakoniassistent. Den 15 juni vigdes Helena till diakon av biskop Ulrica Fritzson i Skara domkyrka och det var en högtidlig och fin gudstjänst. Nu har jag satt mig ner med henne för att få en stund att prata med diakon Helena.
När väcktes tankarna om att bli diakon?
– Det var för åtta år sedan. Vi var på en skidresa till Sjusjoen och där vaknade jag en morgon och tänkte ”det är ju diakon jag ska bli.” Jag berättade det för min syster som sa ”det tycker jag att du ska bli.” Det var själva startskottet. Sedan började jag med ett steg i taget och lät Gud leda mig. Är det meningen att jag ska bli diakon så är det. Det tog längre tid än vad det behövt eftersom det blev pandemi. Jag gick Svenska kyrkans grundkurs på Hjo folkhögskola för sex år sedan. De senaste två åren har jag läst diakonutbildningen vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Lund. Jag har tyckt att det har varit lärorikt och bra att läsa utbildningen i Lund och kombinationen att jobba och plugga samtidigt har varit ett bra upplägg. Att möta de andra eleverna från olika delar av vårt land har varit fantastisk. Det var otroligt lärorikt att ta del av varandras erfarenheter och vi har haft många fina samtal som jag kommer att bära med mig.
Hur kändes det att lämna arbetet som sjuksköterska?
– I 22 år jobbade jag som sjuksköterska på sjukhus och på två olika vårdcentraler i Jönköping. Jag har alltid varit engagerad i kyrkan så jag längtade efter att vara på friskfaktorsidan, om man kan säga så. Jag längtade efter att tex lindra ensamhet och att jobba med att skapa mötesplatser. Ibland kände jag mig otillräcklig inom den biten när jag arbetade på vårdcentral. Jag kände väl också att det hade haft sin tid. Jag var redo att möta något nytt. Jag har alltid trivts med att vara sjuksköterska, det var absolut inte en flykt från yrket.
Hur hamnade du i Tidaholm och vad tycker du om det?
– Jag önskade och fick praktik här. Jag var nyfiken på Tidaholm och det var bra pendlingsavstånd från Habo. I och med det så fick jag jobb här sedan. Jag hade dålig koll på Tidaholm innan jag kom hit, men jag har fått upp ögonen för vilken liten pärla Tidaholm är och jag tycker verkligen om närheten kyrkan har till samhället. Kyrkan är livskraftig och det händer mycket. Många kommer och besöker det som händer. Kyrkan har ett stort förtroende hos tidaholmaren och man räknar med Svenska kyrkan Tidaholm. Det finns verkligen mycket styrka och glädje här, säger Helena.
Vad ser du mest fram emot nu som vigd diakon?
– Jag ser fram emot att ha ett fokus. Nu kan jag vara 100 % i min tjänst och det ska bli fint. Den 1 september startar vi en grupp som vi kallar Livskraft för daglediga i arbetsför ålder, det ska bli fint. Att få ha enskilda samtal med människor är som att gå in i olika rum och vandra med en bit tillsammans med personer i deras liv. Det är så mycket som jag älskar med mitt jobb och ser fram emot.
Helena spricker upp i ett stort leende och hon försöker med sin goa småländska, fast på ”tidaholmska”, säga ”Jag gillar fôlk!”
Vad gör du helst när du är ledig?
– Jag bor nära skogen så att jag tar gärna en promenad med vår hund Salli. Anders, min man, får såklart också gärna följa med, säger Helena och skrattar.
– Vi brukar även ta promenader med våra vänner som bor nära. Jag sjunger i Habo kyrkokör, är med i en bokklubb, umgås med vänner, seglar och ser såklart mycket på volleyboll då barnen är mycket aktiva i den sporten.
Text: Lisa Öhgren